Evolutionsmedicin

Evolutionsmedicinen (eng. evolutionary medicine, Darwinian medicine) betraktar sjukdomar i ett evolutionsbiologiskt perspektiv, vilket kan vara till glädje vare sig vi vill förstå uppkomsten av sjukdomar eller hur de ska behandlas.

I sin evolutionslära gav Charles Darwin en enkel och logisk förklaring till arternas mångfald och föränderlighet. Allt som tidigare varit en snårskog av gåtor och motsägelser blev med ens begripligt och sammanhängande. Följderna av Darwins tankar blev enorma och evolutionstanken har därefter prövats på allt fler områden.

Detta kursmoment tar sitt avstamp i Nesse och Williams, Evolution and Healing ( am. Titel Why we get sick). Randolph Nesse är läkare, psykiater och en av förgrundsgestalterna inom evolutionsmedicinen. Hans medförfattare George C Williams är genetiker av rang, och har bidragit väsentligt till evolutionsläran.

Tillämpningen inom kost och hälsa har hittills varit mer begränsad men under 2002 och 2003 har det kommit en del böcker som diskuterar vilken mat människan som biologisk varelse är byggd för. Nedanstående resonemang är en förkortad version av min egen bok Maten och folksjukdomarna – ett evolutionsmedicinskt perspektiv (Studentlitteratur 2003). Där finns också drygt 1300 referenser till de mer eller mindre uppseendeväckande påståenden som jag gör.

Varför blir vi sjuka?

Två olika sätt att förklara hur sjukdomar uppstår är proximata och ultimata orsaker. Proximata orsaker är mekanistiska och omedelbara. De svarar på frågan ”hur?”. Ultimata orsaker är evolutionsbiologiska. De svarar på frågan ”varför?” i bemärkelsen ”vem gynnas och hur?”.

En proximat förklaringsmodell till smärta är att den uppstår genom retning av nervceller varvid vissa transmittorsubstanser fastnar på specifika receptorer etc. På motsvarande sätt ger en proximat förklaring av feber den mekanistiska modellen av hur vissa av kroppens vita blodceller frisätter substanser som höjer kroppstemperaturen. Slutligen beskrivs närsynthet som en följd av abnorm ögontillväxt varvid vissa tillväxtfaktorer återfinns i alltför hög koncentration och därmed orsakar abnorm tillväxt av ögat.

Av tradition arbetar det medicinska vetenskapliga etablissemanget nästan uteslutande med att ge förfinade proximata förklaringar till biologiska fenomen på detta sätt. Det moderna projektet, som kan sägas ha börjat med de franska encyklopedisterna, lever i högönsklig välmåga. Ingen medicinsk forskning är så högt rankad av nobelkommittén som den molekylärbiologiska.

Ultimata förklaringar försöker ge en bild av ”naturens mening” med smärta, feber, närsynthet eller andra skeenden. Smärta underlättar läkning genom att tvinga oss att hålla den drabbade kroppsdelen i stillhet. Även feber fyller en ändamålsenlig funktion genom att försvåra bakteriernas tillväxt.

Närsynthet kan däremot knappast vara ändmålsenlig. Denna synstörning drabbar 25 % av befolkningen och är starkt ärftlig. Om ärftlighet är enda orsaken är det svårt att förklara varför genen inte har selekterats bort under evolutionen, eftersom närsynta personer skulle ha mycket svårt att överleva och fortplanta sig under den tid då glasögon saknades. Den enda rimliga tolkningen är att den moderna livsstilen är en bidragande orsak. Hittills har man mest diskuterat alltför mycket läsande tidigt i livet men det är då svårt att förklara varför illitterata urbaniserade populationer har hög frekvens av närsynthet.

Nesse och Williams ger en ypperlig introduktion till den del av evolutionsmedicinen som betraktar sjukdom som ändamålsenliga reaktioner på skador, infektioner och andra omgivningsfaktorer. Däremot ger de en mer bristfällig bild av den mänskliga organismens missanpassning till en helt ny livsstil (genetic mis-match). Följande avsnitt avser att fylla en del av det tomrummet. Men först några ord om traditionell medicinsk forskning.

Hur skaffar vi kunskap om livsstilens betydelse för folksjukdomarna?

I princip finns det tre olika metoder att skaffa kunskap om levnadsvanornas betydelse för västerlandets folksjukdomar: epidemiologiska observationsstudier, molekylärbiologiska laboratorieförsök och interventionsstudier med förändring av livsstilen.

Epidemiologi betyder läran om sjukdomars fördelning mellan olika folkgrupper (demos=grek. för folk) i relation till andra särdrag som skiljer grupperna åt. Ett exempel är observationen av det gradvisa sambandet mellan hjärtinfarkt och blodets kolesterolhalt vilket resulterat i den s k kolesterolhypotesen. Denna hypotes säger att ju mer mättat fett vi äter desto mer stiger kolesterolhalten i blodet vilket successivt ökar risken för åderförkalkning och hjärtinfarkt.

Men det förhållandet att människor med höga kolesterolvärden har högre risk för hjärtinfarkt bevisar naturligtvis inte något orsakssamband. Det finns nämligen en viktig felkälla som vi kallar confounding. Med detta menas att den sjukdom vi studerar, t ex lungcancer, står i relation till en faktor man mäter, t ex gula fingrar, men egentligen orsakas av något annat, nämligen rökning. När det gäller blodfetter kan man hypotetiskt tänka sig att mättat fett i mjölkprodukter höjer kolesterolvärdet men att något annat i mjölken orsakar åderförkalkning. Ett annat alternativ är att människor som dricker mycket mjölk skiljer sig i något annat avseende av betydelse.

Om epidemiologiska studier i allmänhet är osäkra så gäller det ännu mer sådana som handlar om kostvanor. Detta beror bl a på att det är mycket svårt att karakterisera människors kostvanor, särskilt om intaget av olika näringsämnen beräknas utifrån svaren på enkäter. Man tenderar nämligen att besvara sådana enkäter på ett systematiskt missvisande sätt och underskattar oftare intaget av onyttiga än nyttiga livsmedel. Om man bär på en sjukdom som man tror kan orsakas av kostvanorna kan även detta påverka svaret på frågorna.

När det gäller molekylärbiologin har den varit till relativt begränsad hjälp för förståelsen av livsstilens betydelse för västvärldens folksjukdomar. Detta framgår inte alltid av experternas invecklade schematiska bilder fyllda av substansnamn sammanbundna med linjer och pilar. Men de gånger man ser hela schemat uppritat förstår hur komplicerade mekanismerna egentligen är. Dessutom tillkommer flera nya substanser varje år vars existens man tidigare inte kände till.

Det finns flera exempel på hur mekanistiska resonemang vilselett läkare i många år. Exempelvis har vissa läkemedel mot högt blodtryck, s k metablockerare, fram tills helt nyligen ansetts vara farliga för patienter med hjärtsvikt, men idag vet vi att just dessa preparat förlänger livet hos patienter med hjärtsvikt. Mekanismen som låg till grund för farhågorna finns där, men dessutom finns andra mekanismer som man tidigare inte kände till. Och ännu svårare är det att få grepp om kostens betydelse.

Eftersom hjärt-kärldödligheten internationellt är starkt relaterad till mjölkdrickandet (epidemiologiska observationer) och till ett antal substanser i mjölken (t.ex. mättat fett, laktos, mjölkprotein) vore det därför önskvärt att tillämpa den tredje metoden för att få klarhet i saken, nämligen interventionsstudier varvid en grupp människor ändrar sitt intag av mejeriprodukter. Som jämförelse behöver man då en grupp som inte gör någon förändring. Efter ett ental år jämför man sedan hur många i respektive grupp som drabbats av hjärt-kärlsjukdom. Här stöter vi dock på andra stora svårigheter. Vi vet inte om interventionsgruppen endast ändrade sin konsumtion av mjölkprodukter och inte vidtog några andra livsstilsförändringar. Förresten är detta i princip omöjligt eftersom ett minskat intag av mjölkprodukter antingen leder till ett ökat intag av något annat med eventuella effekter eller ett oförändrat intag av övriga livsmedel vilket leder till ett minskat energiintag. Dessutom är det inte lätt hålla det hela hemligt för kontrollgruppen, framför allt inte om man ska hålla på en längre tid. Dessa svårigheter har visat sig i de få studier av detta slag som har genomförts.

Den bistra sanningen är därför att vi inte har praktiska möjligheter att få säker kunskap om livsstilens betydelse för folksjukdomarna. En evolutionsmedicinsk betraktelse är därför på sin plats.

Livsstilssjukdomar i evolutionsperspektiv

Vad är en fiskmås skapt för att äta? Just det, fisk. Och varför anser vi det? Jo därför att vi har sett den äta fisk i sin naturliga miljö. Men vad är en orangutang gjord för att äta? Nu blir det lite svårare. Vi frågar oss vad de äter i sin ekologiska nisch, inte vad de accepterar att äta i fångenskap. Enligt uppslagsboken äter vilda orangutanger främst fikon och frukt, till en mindre del andra växtdelar, insekter och möjligen ägg och små ryggradsdjur. Det är rimligt att tro att de mår bäst av den maten.

Låt oss för ovanlighetens skull tänka på samma sätt om oss själva. Vad åt Homo sapiens i den ekologiska nisch hon utvecklades i? Jordbrukare och boskapsskötare har människan bara varit i några tusen år vilket är som en blinkning i vår evolutionsbiologiska historia. Många folkslag har lämnat jägar-samlarlivet mindre än 10 generationer tillbaka i tiden. Vår ämnesomsättning är därför fortfarande konstruerad för fisk, kött, diverse vegetabilier och i övrigt vad som fanns att tillgå under livet som jägare och samlare men inte för nymodigheter som bröd, mjölk, margarin och saft.

Vad innebär det att vi inte längre bara äter den mat som fanns att tillgå under vår arts utvecklingshistoria? Detta är en av de frågor som evolutionsmedicinen ställer sig. Denna unga gren av medicinen ser sjukdomarna i ett darwinistiskt utvecklingsperspektiv och frågar sig bland annat vilka av dem som beror på de stora skillnaderna mellan vår nuvarande livsstil och den som vi är genetiskt inprogrammerade för.

Vad åt människan i sin ursprungliga miljö? Vi kan börja med att se vad som fanns tillgängligt under Paleoliticum, den äldre stenåldern: kött (och benmärg) från vilda djur, fisk och skaldjur, rotfrukter, rötter, frukter, bär, nötter, bladgrönt, insekter, ägg, larver, honung och litet annat smått och gott. Sådana livsmedel var i princip de enda som förekom under människans utveckling men idag tillför de blott 1/4 av kaloriintaget för genomsnittssvensken. I stället får vi nu det mesta av energin från mejeriprodukter, matfett, socker och sädesprodukter. De enorma skillnader i näringssammansättningen som föreligger mellan dessa två typer av kosthåll kan mycket väl kan förklara skillnaderna i sjukdomspanorama mellan naturfolk och västerlänningar.

Det råder osäkerhet om vilka de dominerande ätliga djuren och växterna var i den ekologiska nisch, sannolikt i Afrika, som vår egen art Homo sapiens utvecklades för omkring 300 000 år sedan. Några forskare tänker sig att man levde vid strandkanten där man fångade fisk och skaldjur och att man gick inåt land enbart för jakt och insamling av vegetabilier, smådjur och ägg.

Att kött, fisk och skaldjur utgjorde en stor del av födan kan vi lugnt utgå ifrån. Alla naturfolk utan jordbruk eller boskapsskötsel som levt under 1900-talet har valt att äta stora mängder av kött och fisk eftersom det ger mättnad till rimlig arbetsinsats. Periodvis under evolutionen kan eventuellt intaget av rotfrukter, frukt och bär ha varit högt. Odling förekom inte och vilt växande spannmål lönade sig inte att plocka i större mängd. De enda som drack mjölk var spädbarn. Margarin och olja fanns naturligtvis inte. Du inser hur annorlunda kosten var jämfört med vår egen.

Det finns flera näringsmässiga fördelar med jägar-samlarkost. Den är mättande och förhindrar därigenom övervikt. Den motverkar brist på flera mineraler och vitaminer som många svenskar får för litet av och som har betydelse för hälsan. Den är saltfattig vilket kan förebygga högt blodtryck, slaganfall, astma, magcancer och eventuellt benskörhet och njursten. Den är rik på lösliga fiber från vegetabilier och frukt vilka har bättre effekt på blodfetter och sockeromsättning än spannmålsfiber.

I de fall man åt stora mängder kolhydratrika livsmedel så bör dessa i allmänhet ha gett en beskedlig blodsockerstegring. Ofta, men inte alltid, var kosten fettfattig och med en annan sammansättning av fettsyror än dagens kost.

Jag återkommer till mer detaljerade näringsdiskussioner men jag vill redan nu framhålla att paleolitisk kost med råge tillfredsställer de flesta av våra nuvarande näringsrekommendationer, vilka i några avseenden till och med framstår som försiktiga kompromisser.

Under den enormt långsamma process vi kallar evolutionen har stegvisa förändringar genom mutationer och selektion (naturligt urval) lett fram till uppkomsten av bland annat vår egen art. Förändringarna fortgår ibland i stora språng och ibland gradvis i flera små steg. Evolutionen sker därför att det inom en art finns skillnader i ärftliga egenskaper mellan olika individer, skapade genom mutation, och därför att selektionen gynnar eller missgynnar dessa skillnader. De som klarar sig bäst i en viss miljö, dvs. producerar flest avkomlingar, är de som efterhand konkurrerar ut sina artfränder. De arvsanlag som finns hos sådana framgångsrika, väl anpassade individer blir då allt vanligare inom arten.

Mikroevolutionen innebär en långsam anpassningsprocess inom arten och en utveckling till nya arter, relativt lika den ursprungliga, medan makroevolutionen innebär uppkomsten av radikalt nya drag och därmed av nya grupper på högre nivå, från släkten och uppåt.

De förändringar som inträffat från det att en av våra förfäder för mer än 400 miljoner år lämnade fiskstadiet bakom sig gäller huvudsakligen kroppens storlek och form, dess värmereglering och metoderna för fortplantning och födoanskaffande. Själva har vi slutat lägga ägg, vi har förlorat svansen och vi bär inte längre päls. Vi använder redskap för att skaffa mat och skiljer oss till det yttre påtagligt från våra släktingar bland däggdjuren.

Men trots den svindlande långa tid som förflutit sedan den första amfibien klev upp på land är likheterna fler än skillnaderna mellan dess olika nutida ättlingar i utvecklingsträdet. De celler som de består av har likartat uppbyggda biologiskt aktiva kemiska ämnen och använder samma genetiska språk. Maten tuggas och spjälkas i stora drag på samma sätt hos olika djurarter. Till de få undantagen hör att däggdjur kan röra underkäken i sidled i förhållande till överkäken och att idisslare har bakterier i tarmen som kan spjälka cellulosa. Förvånansvärt få förändringar har under förfädernas långa utvecklingshistoria drabbat näringsämnenas vidare öden i organismen sedan de väl tagits upp från den spjälkade födan i tarmen. Följaktligen är de olika däggdjurens ämnesomsättning mycket lika varandra, trots att vår gemensamma förfader levde för omkring 200 miljoner år sedan. Det är förresten tack vare denna snarlikhet som vi genom djurförsök kan förstå människans biokemi, och faktiskt har vi fått merparten av kunskapen om vår egen biokemi från studier av råttor och andra djurslag. ’

Under årmiljonerna har en finputsning skett där arterna anpassats bland annat till att utnyttja tillgängliga födoämnen på ett ändamålsenligt sätt. Observera ordet ’tillgängliga’: naturen har inte haft anledning att slösa resurser på anpassning till sådant som inte har ätits under evolutionen, t.ex. salt mat eller ostsmörgåsar.

Ett sätt att åskådliggöra hur lång tid som gått från de första landlevande varelserna fram till uppkomsten av människan är nedanstående ”evolutionskalender”. För enkelhetens skull antar vi att den första förfadern som steg upp på land levde för 365 miljoner år sedan och så låter vi en dag i kalendern representera en miljon år i verkligheten.

Tiden på land omvandlad till ett kalenderår:

Tidpunkt Händelse

1 jan amfibier

5 mars kräldjur

3 juni däggdjur

20 juli kontinenterna börjar separera

28 okt primater

Julafton Hominider

29 dec Homo

Nyårsafton:

—19:30 Homo sapiens sapiens (nutida människor)

—21:30 –från Afrika

—22:45 –till Nya Guinea

—23:00 –till Europa

—23:40 –till Skandinavien

—23:45 –jordbruk

—23:59 –digerdöden

—23:59:50 –epidemisk hjärt-kärlsjukdom

1 dag =1 milj år; 1 tim =41 700 år; 1 min =694 år

Men kan man inte tänka sig att vi som är ättlingar till Europas tidiga boskapsskötare har hunnit anpassas till bröd och mjölk som vi har ätit och druckit i flera tusen år? Denna fråga är mångfacetterad. Bland annat beror svaret på vilka anpassningar vi syftar på. Genetisk anpassning till ett hot som är dödligt redan i barndomen kan i vissa fall ske på mindre än hundra generationer (vilket hos människan motsvarar mindre än 2500 år) räknat efter det att en individ genom en eller flera förändringar i arvsmassan, sk mutationer, har fått en egenskap som skyddar mot hotet i fråga och som kan ärvas av barnen.

Denna uppskattning baseras bland annat på ett oplanerat ”experiment” som björkmätarna (en sorts fjäril) utanför Manchester utsattes för under 1800-talet. På 1700-talet hade de nästan alla varit gråspräckliga och därmed perfekt kamouflerade mot de lavbeklädda engelska björkarna. Händelsevis fanns det dock enstaka individer som var svarta och som därmed lättare upptäcktes av fåglarna. Detta kunde ha blivit deras död om inte en oväntad räddare hade dykt upp, nämligen industrialismen. Soten från Manchesters skorstenar svärtade nämligen traktens björkar så kraftigt att det plötsligt var de gråspräckliga individerna som löpte störst risk att ätas upp av fåglarna. Redan 50 generationer senare – i deras fall efter 50 år – var följdriktigt nästan alla björkmätare i området svarta. Denna process gick ovanligt snabbt, men så var också faran betydande från livets första timme för den som hade fel färg, eller som fackfolk uttrycker saken: selektionstrycket var mycket starkt.

Antag nu att våra egna gemensamma förfäder, människorna i det rätt karga Europa för 10 000 år sedan, för sin överlevnad blev tvungna att dricka mjölk. Antag vidare, rent hypotetiskt, att denna mjölk även orsakade hjärtinfarkt i 50-årsåldern hos alla utom en kvinna som inte fick det förrän hon var 80 år. Denna enda kvinnas ökade motståndskraft har uppstått genom en mutation som går i arv till alla hennes barn vilka i sin tur för genen vidare till sina barn som för den vidare till släktled efter släktled.

Hur snabb spridning får en sådan gen, dvs hur stor fördel har denna motståndskraftiga släkt som uppnår hög ålder trots mjölkdrickande? Får man fler barn? Nej, inte om hjärtinfarkt vid 50 år är enda effekten. När mamma är 50 år klarar sig barnen oftast utmärkt utan hennes hjälp (även om mormor haft en viss betydelse under evolutionen). Andra släkter har i stort sett lika lätt för att sprida sin avkomma och de 10 000 år som gått sedan jordbruket började få genomslag räcker definitivt inte för att majoriteten av Sveriges folk skall tillhöra denna motståndskraftiga släkt. Vuxna barns oberoende av sina gamla föräldrar blev tydligast i civilisationssamhället där kompetens och kunskap spreds på ett större antal människor och där livet sannolikt var mer förutsägbart än under jägar-samlartiden.

Däremot kan några tusen år räcka om fruktsamheten påverkas negativt. Att västerländska kostvanor orsakar insulinresistens (förstadium till typ-2-diabetes) och nedsatt fruktsamhet är därför en viktig fråga som jag återkommer till.

När vi diskuterar genetik är det viktigt att kommentera en vanlig missuppfattning om arvets roll. För flertalet av sjukdomarna som nämns i denna bok gäller att vi ärver en viss grad av motståndskraft vilket innebär att om två personer har exakt samma livsstil så får den ena diabetes men inte den andra. Detta är inte enbart otur utan beror även på att en av dem har en nedärvd dålig motståndskraft. Men om båda dessa personer hade levt som på äldre stenåldern skulle ingen av dem drabbas av diabetes. Det är till och med så att den diabetesbenägne hade klarat sig bäst av de två under jägar-samlartiden genom en bättre förmåga att leva på en utpräglad köttdiet.

Skilj på normalt och normalt

1 förhärskande i människans ursprungliga miljö

2 genomsnittligt i västerlandet

3 normerat av etablissemanget

Skilj på ärftlighet och ärftlighet

1 individuell/familjär benägenhet

2 genetiskt bestämda etniska särdrag

Vi måste här även skilja mellan genetik på individnivå (familjär benägenhet) och genetiskt bestämda etniska särdrag. I båda fallen gäller att om du har ”fel” föräldrar så måste du vara ännu mer försiktig med vad du äter än annars. Men du kan trösta med dig att du genom förebyggande åtgärder faktiskt kan skaffa dig en lägre risk än den som inte har ärftlig benägenhet. Hennes eller hans risk är nämligen större än man kan tro.

Kort sagt: naturen har inte hunnit rusta oss för vår moderna livsstil om denna orsakar ålderssjukdomar av typ hjärt-kärlsjukdomar och benskörhet. I detta tidsperspektiv är smörgåsar ungefär lika nya och onaturliga företeelser som tobak. Vi är alla fångstfolk inprogrammerade för kött, fisk och mättande vegetabilier. Må detta stå utom allt tvivel.

Nutida traditionella kulturer

Etnoarkeologen kan genom att observera hur nutida stenåldersfolk använder sina redskap finna belägg för hur samma typ av redskap användes under forntiden. På motsvarande sätt kan sjukdomsmönstret hos nutida fångstfolk och andra folkslag utanför civilisationssamhällena ge viktiga bidrag till vår kunskap om välfärdssamhällets åldersrelaterade folksjukdomar. Egna och andras studier, främst från Söderhavet, Australien, Afrika, Sydamerika och Arktis, talar starkt för att flera av dessa sjukdomar är ovanliga eller saknas hos människor med en bevarad ursprunglig livsstil. Detta gäller främst högt blodtryck, diabetes, kärlkramp, hjärtinfarkt, hjärtsvikt, slaganfall (stroke) och vissa former av cancer. De egna studierna från Kitava, en av Trobriandöarna i Papua Nya Guinea, ger bland annat belägg för avsaknad av hjärt-kärlsjukdom i området.

Strax norr om Australien ligger den stora ön Nya Guinea. Den västra halvan av ön har annekterats av Indonesien medan den östra ingår i den självständiga staten Papua Nya Guinea. I detta fattiga land kan man hitta folkslag vars livsstil i stora drag förblivit opåverkad av västerländska influenser och vars sjukdomsmönster skiljer sig från vårt eget på ett uppseendeväckande sätt.

Våra mest ingående studier har gjorts på den av öarna som heter Kitava. Trots omfattande kontakter med västerlänningar har de flesta av de omkring 25000 invånarna fortsatt att helt livnära sig som fiskare och odlare av rotfrukter, frukt och grönsaker.

Den genomsnittliga fysiska aktivitetsnivån är relativt hög och jämförbar med den hos svenska byggnadsarbetare. Detta innebär att man är påtagligt mer aktiv än dagens stillasittande svenskar men inte att man sliter hårt för brödfödan.

Den livsstilsfaktor som skiljer Kitava mest påtagligt från västerlandet är kosten. Baslivsmedel är rotfrukter som jams, sötpotatis, taro och tapioka, frukter som bananer, papaya, ananas och vattenmelon, många olika sorters fisk och skaldjur samt bladgrönt och nötter. Dessa typer av livsmedel kan sägas motsvara dem som kan ha funnits tillgängliga under människans biologiska utveckling, en central fråga som vi återkommer till längre fram i boken.

Mejeriprodukter, matfett, socker, spannmål och alkohol, vilka tillsammans tillför tre fjärdedelar av kaloriintaget i Sverige, saknas helt. Saltintaget är mindre än en tredjedel av det hos genomsnittssvensken. Jämfört med vår egen mat är kosten på Trobrianderna därför mättande, näringsrik, fiberrik och fettfattig, har gynnsam effekt på bland annat kroppsvikt och blodtryck och ger en beskedlig höjning av blodsocker och insulin efter måltid. Dessa markanta skillnader kan vara viktiga bidragande förklaringar till att sjukdomspanoramat också skiljer sig radikalt från västerlandets.

Fördelning (% of av energiintaget) av energigivande näringsämnen i kosten på Kitava, i Sverige och enligt svenska rekommendationer

Kitava Sverige SNR*

Totalt fettintag 21 37 ≤30

—mättat fett 17 16 <10

• 12:0 laurinsyra >8 1 ?

• 14:0 myristinsyra 3 2 ?

• 16:0 palmitiinsyra <2 8 ?

• 18:0 stearinsyra <1 4 ?

—enkelomättat 2 16 10-15

—fleromättat 2 5 3-10

• n–3-fettsyror 2 1 1

• n–6-fettsyror <1 4 ?

Protein 10 12 10-15

Kolhydrat 69 48 55-60

*SNR, Svenska Näringsrekommendationer

Vid våra systematiska intervjuer visade det sig att man aldrig hört talas om plötslig spontan död hos en person som föregående dag hade mått prima. Trots ett ansenligt antal äldre, varav ingen visade tecken till demens eller dåligt minne, var de enda plötsliga dödsfall man hört talas om olycksfall såsom drunkning eller fall från kokospalm. Även dråp förekommer och då oftast i strid om land eller käresta. Uppfattningen att svartsjuka och aggressivitet skulle vara kulturberoende är en bristfälligt underbyggd uppfattning.

Infektioner, olycksfall och graviditetskomplikationer var de vanligaste dödsorsakerna. Malaria framstår som den enskilda sjukdom som skördar flest liv, framför allt i unga år. Medellivslängden är därför endast omkring 45 år medan de som uppnått 60 år mycket väl kan förväntas leva lika länge som våra 60-åringar. Det finns inget stöd för att de som dör före 60 år är de som annars skulle ha drabbats av hjärtkärlsjukdom. Inget talar alltså för att brist på äldre förklarar avsaknaden av våra typiska ålderssjukdomar. Av 2 300 invånare på Kitava var 6% äldre än 60 år. Denna siffra tillräckligt hög för att sådana sjukdomar skulle framträda tydligt om de hade varit vanliga.

Inte heller kände man till bröstsmärta vid ansträngning liknande vår välkända kärlkramp vilken främst orsakas av åderförkalkning i hjärtats kranskärl. Lika tydlig var avsaknaden av halvsidig förlamning, plötslig oförmåga att tala och plötslig obalans, tre vanliga och dramatiska yttringar av stroke i västvärlden.

Våra fynd kan inte förklaras av att sanningen inte kom fram. De allvarliga sjukdomar som förekom beskrevs noggrannt och på ett identiskt sätt i de olika byarna vilket gav oss möjlighet till kvalitetskontroll. Oberoende av varandra redogjorde man på samma sätt för hur en viss namngiven man omkring 10 år tidigare haft ett sår på ena smalbenet som inte läkte utan tilltog i storlek under några år varefter mannen blev allvarligt sjuk och avled. Även om dödsorsaken är osäker kan vi sluta oss till att han sannolikt led av ulcus tropicum, en kronisk hudinfektion som ofta övergår i hudcancer (skivepitelcancer) om den inte behandlas med penicillin. Hudcancer efter ulcus tropicum är en av de vanligaste cancerformerna i många av tredje världens länder.

Denne man tycks alltså ha tacklat av mot slutet av en långvarig dödlig sjukdom. I övrigt förefaller det på Kitava sällsynt med allmän trötthet som övergår i avtackling som efter flera veckors orkeslöshet leder till döden, något som är desto vanligare hos oss. Kitavas åldringar är i allmänhet vitala in i det sista, innan de drabbas av trötthet under några få dagar och sedan avlider i vad som ter sig som en infektion eller som ett slags hastigt vissnande. Livskvaliteten hos de allra äldsta framstår som god.

Avsaknad av långvarig avtackling talar för att cancer är en ovanlig dödsorsak. Detta skall ses mot bakgrund av att våra cancerexperter anser att ett högt intag av frukt och grönt skyddar mot flera vanliga cancerformer och att felaktiga kostvanor är den viktigaste orsaken till cancer i samhället. Däremot är munhålecancer relativt vanligt på Trobrianderna beroende på att man tuggar betelnöt blandat med släckt kalk från upphettad korallsten vilket ger en kronisk frätskada i munnen. Jag såg ett sådant fall.

Det är viktigt att notera att undernäring är mycket ovanligt och möjligen saknas helt. Det finns gott om mat för alla och en ansenlig del ruttnar bort. Här finns alltså en avgörande skillnad gentemot tredje världens fattiga folkslag med ensidiga kostvanor och periodvis hungersnöd. Att övervikt saknas trots mat i överflöd är ett starkt argument för att vikten regleras automatiskt så länge vi äter bra mat.

Huvudresultaten från Kitavstudien, att hjärt-kärlsjukdomar helt saknas, bekräftas av samstämmig medicinsk expertis med kunskap om Trobrianderna eller andra delar av Melanesien. Sålunda noterade Horst Jüptner inget fall av kärlkramp, hjärtinfarkt, hjärtsvikt, diabetes eller stroke under sina fem år som provinsialläkare i början av 60-talet på öarna som då hyste 12000 invånare. Hans erfarenhet bygger dels på patienter som uppsökt honom på grund av sjukdom, dels på systematiska hälsoundersökningar i samtliga byar vid tre tillfällen. Likadana observationer har gjorts av Wulf Schiefenhövel, läkare och humanetolog från Max Planckinstitutet utanför München. Han talar själv trobrianderspråket kilivila och har egen hydda på Kaileuna, en av Trobriandöarna, där han vid återkommande forskningsvistelser under drygt 15 år undersökt 2000-3000 patienter. Liksom Jüptner är han väl förtrogen med hjärtkärlsjukdomarnas natur och har alltså inte noterat något sådant fall.

Vissa experter i området är så övertygade om att naturfolk saknar hjärt-kärlsjukdomar att de inte anser det mödan värt att studera saken vidare. Antingen har man fullt upp med att bekämpa infektionssjukdomar och på sina håll undernäring eller felnäring, eller så försöker man motverka framväxten av västerlandets folksjukdomar. En näringsexpert i nya Kaledonien uttryckte till mig sin bestörtning över att jag lägger tid och kraft på att belägga det som han tycker alla redan vet istället för att hejda framväxten av diabetes, övervikt och hjärtinfarkter. Hans uppfattning är välgrundad eftersom två tredjedelar av världens dödsfall i hjärt-kärlsjukdom idag inträffar i tredje världen. Det gäller områden som Sydamerika, där infektioner inte längre är ledande dödsorsak, Indien, Indonesien, Söderhavet och delar av Sydostasiens fastland.

Det finns en hel del vetenskapliga studier som visar att hjärtinfarkt är en onödig sjukdom, bland annat den obduktionsstudie som brittiskt skolade läkare genomförde bland Ugandas infödda i början av 50-talet där endast en av 1 427 obducerade personer äldre än 40 år uppvisade tecken till genomgången hjärtinfarkt. Jämförelser med ett mindre antal avlidna amerikaner i samma ålder visade att dessa ofta hade infarktförändringar i sina hjärtan och att skillnaden således inte berodde på att afrikanerna inte uppnått tillräckligt hög ålder.

Andel avlidna män i USA och Uganda med tecken till genomgången hjärtinfarkt vid obduktion under åren 1951-56 (Thomas WA -60).

Ålder USA Uganda

40-49 31 av 178 (17 %) 0 av 178 (0 %)

50-59 51 av 199 (26 %) 1 av 199 (0.5 %)

60-69 32 av 98 (33 %) 0 av 98 (0 %)

70-79 8 av 24 (33 %) 0 av 33 (0 %)

80+ 2 av 9 (22 %) 0 av 9 (0 %)

Ett 20-tal studier från Papua Nya Guinea ger samma entydiga bild: före urbanisering saknas hjärtinfarkt hos lokalbefolkningen. Dessa studier innefattar två systematiska genomgångar av 2000 respektive 3888 sjukhusfall under 1900-talets första hälft. I resten av världen har på samma sätt noterats i otaliga studier att icke-västernaliserade folkslag oavsett etnisk tillhörighet slipper hjärtinfarkt. Flertalet studier härstammar från Afrika, Sydamerika och Arktis.

Förutom redovisningar av sjukhuspatienter finns, förutom Kitavastudien, två studier där man systematiskt intervjuat befolkningen i ett område med avseende på hjärtinfarkt eller kärlkramp. I den ena tillfrågades 96 vuxna bland !Kung-folket i Botswana om de kände till någon person som avlidit plötsligt förutom olycksfall vilket de inte gjorde. Den andra studien genomfördes bland Murapin-folket i Papua Nua Guineas högländer, hos vilka bröstsmärtor liknande vår kärlkramp var ovanliga. Det skall då påpekas att sådana bröstsmärtor i är svåra att genom intervju skilja från godartade smärtor i bröstkorgsväggens vävnader.

Att även stroke orsakas av livsstilen framstod tydligt för brittiska doktorer som verkade i östafrika från 1920-talet då Kenya och Uganda blev brittiska protektorat. Tabellen nedan visar den närmast explosiva framväxten av stroke, en tidigare okänd sjukdom, bland de infödda i Uganda. Bland samtliga 269 patienter med någon typ av neurologisk sjukdom på sjukhuset i Ugandas huvudstad Kampala 1940-42 sågs först inte något fall av stroke. Knappt 15 år senare utgjorde stroke 77 av 700 neurologfall och 1970 hade andelen ökat till 204 av 600 vilket innebar att slaganfall hade blivit den vanligaste neurologiska diagnosen. Under samma tid hade högt blodtryck, tidigare en okänd företeelse, vuxit fram, ett märkligt faktum som livligt debatterades inom läkarkåren i Uganda och Kenya. Parallellt med denna förändring av sjukdomspanoramat genomgick Uganda och Kenya en snabb samhällsomvandling från primitiva stamsamhällen till urbaniserade västerländska kulturer.

Andelen stroke av neurologiska sjukdomsfall i Kampala, Uganda.

År Antal % Författare

1942 0 av 269 0 Muwazi -44

1954 77 av 700 11 Hutton -56

1970 204 av 600 34 Billinghurst -70

Att högt blodtryck uppträdde samtidigt med stroke var en viktig observation. En befolknings genomsnittliga blodtryck har avgörande betydelse för förekomsten av stroke i samhället och samma relation mellan blodtryck och stroke ses inom en avgränsad västerländsk population. När ett naturfolk övergår till västerländsk livsstil stiger blodtrycket i hela befolkningen efter något år. Därefter ses en kontinuerligt ökande risk med ökande blodtryck: lågt blodtryck medför låg risk för stroke, genomsnittligt blodtryck medför genomsnittlig risk och högt blodtryck medför hög risk. Att i detta sammanhang vara en normal västerlänning är därför inte önskvärt utan innebär endast att man har en genomsnittlig risk för normala västerländska sjukdomar.

Ytterligare stöd för uppfattningen att hjärt-kärlsjukdomar är ovanliga bland trobrianderfolket fick vi av deras mycket låga blodtryck och totala avsaknad av övervikt. Blodtrycket stiger inte med åldern som i västvärlden och efter 40 års ålder nådde ingen upp till det svenska genomsnittet.

Ännu mer drastiskt skiljde sig kroppsvikten från vad vi ser i Sverige. Medan vikten hos svenskarna ökar med åldern minskar den på Kitava efter 30 års ålder. Detta är vad man kunde förvänta sig med tanke på att muskelmassan och vattenhalten sjunker när vi blir äldre, men eftersom svenskarna lägger på sig allt mer fett skiljer sig åldrandet hos oss påtagligt. Om en typisk svensk kvinna vid 50 års ålder skulle ha samma BMI (body mass index = vikten dividerat med kvadraten på längden uttryckt i meter, d.v.s. kg/m2) som på Kitava så skulle hon väga 22 kilo mindre än hon gör och motsvarande skillnad för män skulle vara 19 kilo. Ingen på Kitava var överviktig vilket sannolikt främst beror på att deras mat är mer mättande än vår.

Med övervikt och fetma följer diabetes typ 2, en sjukdom som växte fram som en ny sjukdom i Östafrika under denna tidsperiod. Det första kända fallet av diabetes i Uganda var en kraftigt överviktig hushållerska hos en engelsk kolonisatör på 1940-talet. Idag ser vi en explosion av diabetes i tredje världen i takt med införandet av västerländska kostvanor. Situationen i Söderhavet är smått bisarr med extremt hög förekomst av diabetes i unga år i länder som Fidji, Samoa och Tonga och med Trobrianderna som en förskonad enklav i ett hav av ’coca-kolonisation’.

Det finns alltså rikligt med bevis för att de västerländska folksjukdomarna inte är ofrånkomliga konsekvenser av att så många av oss uppnår hög ålder. Flera forskare under åren har påtalat detta. En av dem var Geoffrey Rose som myntade begreppet sjuka populationer till skillnad från sjuka individer. Att tillhöra en sjuk population innebär en viss risk att förr eller senare drabbas av någon av de sjukdomar som är vanliga i den populationen. Om man dessutom har en riskfaktor ökar oddsen. I en sjuk population väger flertalet litet mer än de borde och har litet högre blodtryck än de skulle haft om de levt av det vi är skapta för.

Vilken kost är människan byggd för?

Kött

Köttintaget har med största sannolikhet varit mycket högt periodvis under de senaste 3 miljoner åren av människans utveckling. De köttrika perioderna har varit så långa att vi genetiskt anpassats till att klara mycket högt proteinintag från kött. Under andra perioder har fisk och skaldjur dominerat. Detta höga proteinintag är väl i linje med den framväxande insikten om att ett högt proteinintag motverkar övervikt, högt blodtryck och insulinresistens. Insulinresistens innebär ett nedsatt gensvar på hormonet insulin vilket leder till svårighet att få in socker i vissa celler i kroppen. Det nedsatta gensvaret orsakar en kompensatorisk ökning av insulinproduktionen med höga cirkulerande koncentrationer av insulin i kroppen. Detta i sin tur leder till en lång rad oönskade effekter såsom typ 2 diabetes, hjärt-kärlsjukdom, nedsatt fruktsamhet och sannolikt acne och närsynthet.

Ett högt proteinintag från kött, fisk och skaldjur är sannolikt mer hälsosamt än om proteinet kommer från mejeriprodukter eller bönor. Det beror på att de sistnämnda proteinerna tycks kunna orsaka en lång rad autoimmuna sjukdomar. Det mest kända exemplet är glutenintolerans. Sjukdomen uppkommer troligen genom att veteprotein inom ett segment är identiskt med ett protein på tarmslemhinnans cellyta hos vissa familjer. Därmed kan immunsystemet inte skilja på de två proteinerna vilket i slutändan anses kunna orsaka glutenintolerans varvid tarmluddet bryts ned med påföljd att näringsämnen i maten inte kan absorberas.

När man utesluter vete ur kosten botas glutenintolerans helt och hållet och tarmslemhinnan återfår fullständigt normalt utseende och funktion.

Andra autoimmuna sjukdomar som eventuellt uppkommer på samma sätt genom förväxling av proteiner antingen i spannmål eller i mejeriprodukter , innefattar typ 1 diabetes (barn- och ungdomsdiabetes), multipel skleros (MS), ledgångsreumatism (reumatoid artrit, RA) med flera. Mest misstänkt när det gäller typ1 diabetes är mejeriprodukter. Således ses ett starkt internationellt samband mellan intag av mejeriprodukter och förekomsten av typ1 diabetes, och japaner som har emigrerat till USA har större risk än ickeemigranter liksom franskättlingar i Canada jämfört med fransmän. I Finland har man tagit allvarligt på dessa samband och påbörjat studier av minskat mjölkintag hos barn med ökad risk för typ1 diabetes.

Anledningen till att ett högt proteinintag motverkar övervikt och underlättar återgång till normalvikt är att protein är mer mättande än kolhydrater som i sin tur är mer mättande än fett beräknat per kilokalori. Detta innebär att man slutar äta och känner sig nöjd vid ett lägre kaloriintag. På sikt har detta stor betydelse för möjligheten att hålla sig slank.

Föreställningen att ett högt köttintag är skadligt för hälsan är svår att belägga vetenskapligt. Den får närmast betraktas som en myt vars ursprung är höljt i dunkel och som till stor hålls vid liv av vegetarianismen.

Fisk

Att fisk är nyttigt är de flesta överens om men det är svårt att hitta belägg för att fiskätande fångstfolk håller sig mer friska än renodlade jägare-samlare. Båda grupperna tycks undslippa västvärldens folksjukdomar. Intresset för fisk har fokuserat på de speciella fleromättade fettsyror som finns i framför allt fet fisk av typ lax, makrill och sill. I flera epidemiologiska studier har människor med högt fiskintag haft lägre risk för hjärt-kärlsjukdom. Gränsen tycks gå vid fet fisk två dagar i veckan men att äta fisk ännu oftare ger ingen uppenbar ökad hälsovinst. Det är tänkbart att andra faktorer i fisken har betydelse varför man gör klokt i att äta just fisk i stället för fiskoljekapslar innehållande omega-3 fettsyror.

Grönsaker

Mättande grönsaker såsom spenat, blomkål, vitkål, broccoli, brysselkål och i viss mån gurka och tomat är nyttiga om de äts i större mängd. Det beror på att de ger mycket näring per energienhet. Salladsblad är i och för sig också nyttiga men eftersom de i praktiken inte äts o stora mängder blir man lätt lurad. Salladslunch kan t o m förfela sina syften genom att det mesta av kalorierna kommer från olja, smörgås eller andra tillbehör.

De näringsämnen som grönsaker tillför är t ex kalium, magnesium, en lång rad vitaminer och antioxidanter m m. Kalciumhalten är förvånansvärt hög räknat per energiinnehåll men man måste äta kopiösa mängder för att grönsaker ska mäta sig med mejeriprodukter.

Den förhistoriska människan tillförsäkrades en god kalkbalans och därigenom en stark benstomme genom att upptaget av kalk från kosten var bättre och genom att förlusterna var lägre. Det bättre upptaget berodde på att spannmålsprodukter inte ingick i födan och därmed intaget av fytinsyra var lågt. Fytinsyra binder till sig kalcium, järn, zink och magnesium och hindrar därigenom absorptionen i tarmen. Detta förklarar varför järnbrist är så vanligt bland u.landsbefolkningar med spannmålsbaserad kost. Att kalciumförlusterna var låga i förhistorisk tid berodde till stor del på att saltintaget var lågt. Ju mer natrium vi tillför kroppen desto mer kalcium utsöndras nämligen via njurarna.

Frukt

Frukt är nästan lika nyttigt som grönsaker och utmärkt som mellanmål. Varje smörgås man byter mot frukt är faktiskt ett steg mot bättre hälsa. Liksom grönsaker är frukt rikt på vatten och fiber och därigenom mättande och motverkar övervikt.

Nötter

Nötter är nästan lika nyttigt godis som frukt. Nackdelen är att man väldigt snabbt får i sig mycket kalorier eftersom de inte innehåller något vatten att tala om. Nötter innehåller relativt bra fettsyror i form av enkelomättat fett ( samma som i olivolja). De är dessutom rika på lösliga, nyttiga fibrer och mineralämnen och vitaminer. En nackdel är att omega-6 fettsyrorna dominerar kraftigt över omega-3 fettsyror vilket teoretiskt sett är ogynnsamt. En annan nackdel är att de är rika på fytinsyra och därigenom alltså försämrar absorptionen av vissa mineraler. Allra sämsta nötterna är förmodligen jordnötter eftersom de är mycket rika på omega-6 fett och också tillför mycket lektiner (se nedan under spannmål). De bästa nötterna torde vara valnötter.

Inte mejeriprodukter

Mjölk, fil, yoghurt och keso är nymodigheter för homo sapiens och förenat med flera troliga hälsorisker och då i synnerhet åderförkalkningsrelaterade sjukdomar såsom hjärtinfarkt, hjärtsvikt och stroke. Det är osäkert om magra mejeriprodukter är att föredra eftersom inte bara mättat fett utan även mjölksocker och mjölkproteiner kan tänkas vara sjukdomsframkallande. Exempelvis har både mjölksocker och mjölkproteiner orsakat insulinresistens och diabetes i djurmodeller och mjölkproteiner misstänks även kunna orsaka vissa autoimmuna sjukdomar och allergier.

Inte spannmål

Människan är inte fröätare av naturen och spannmålsprodukter har vi bara ätit i ca 10 000 år (5000 år här uppe i Norden). Även spannmål kan därför betraktas som artfrämmande för Homo sapiens. Förutom autoimmuna sjukdomar kan spannmål eventuellt orsaka brist på en lång rad näringsämnen (vitamin C, A, B12, B6, D, folsyra, zink, selen, flavonoider, magnesium, kalium, biotin, taorin m fl.) Samtliga dessa kan eventuellt bidra till åderförkalkning. Detsamma gäller det problemet att spannmål är rik på omega-6 och fattiga på omega-3. Risken för autoimmun sjukdom ökar också dels genom de ”artfrämmande” spannmålsproteinerna som kan slinka igenom tarmslemhinnan, dels genom lektiner som bl a kan främja okontrollerad celltillväxt. På plussidan ses att cerealier är rika på fiber men tyvärr är det nästan uteslutande fiber av olöslig typ. Olösliga fiber är bra mot förstoppning men har i övrigt väldigt lite hälsofrämjande effekter. De bästa fibrerna får vi från frukt och grönsaker. En annan fördel med cerealier är att de är rika på isoflavoner, en sorts antioxidanter, och att de är fettfattiga med låg andel mättat fett. Flertalet spannmålsprodukter i Sverige har högt glykemiskt index, d v s blodsockerstegringen efter måltid blir kraftigare än av många andra kolhydratrika livsmedel.

Det finns således förvånansvärt många nackdelar med spannmål. Om dessa inte redan ingick i kosten skulle knappast någon komma på idén att introducera dessa för människan ”nya” livsmedel. Men vi är så vana vid att se spannmål som basfödan att vi glömmer att vi egentligen inte är fröätare.

Det bör i sammanhanget påpekas att åderförkalkning tillhör ”normalt” åldrande i västerlandet och tycks vara lika uttalad i länder med låg risk för hjärtinfarkt (Kina m fl) som i länder med hög risk (Sverige m fl). Det är därför intressant att notera att de däggdjur (råttor, möss m fl) och fåglar (tättingar, struts m fl ) som i sin naturliga miljö är fröätare är motståndkraftiga mot åderförkalkning när de utfodras med spannmålsbaserad kost medan icke fröätare (primater, grisar, marsvin, papegojfåglar m fl) är mer mottagliga. Denna observation gjordes redan 1965 av Richard Fiennes och han och hans kolleger föreslog att spannmål kan orsaka åderförkalkning. Detta spår har aldrig följts upp i djurförsök.

Spannmål är rika på fytinsyra och det gäller framför allt grova spannmål vilket hindrar upptaget av bl a järn och kalcium. Spannmål är också rika på lektiner som bl a kan orsaka magkatarr och matstrupsinflammation. Möjligen är det därför som råttan, en äkta fröätare, har ett tjockt skyddande keratinlager i matstrupen. Råttan har för övrigt förmågan att bryta ner fytinsyra i tarmen vilket människan inte har.

Inte bönor

Bönor har rimligen inte ätits i större kvantiteter under primaternas utveckling. Bland riskerna med bönor ses deras höga halter av fytinsyra, lektiner, proteashämmare, alkylresorcinoler och fytoöstrogener. Råttor som efter avvänjningen utfodras med sojabönor hämmas i tillväxten delvis genom inverkan av lektiner.

Dessa farhågor gäller inte minst sojabönor. Två experter på hälsoeffekter av sojaprodukter vid amerikanska Food and Drug Administration (FDA), Doerge och Sheehan, den senare chef för Estrogen Base Program, skrev 1999 ett offentligt brev i protest mot FDA:s välvilliga inställning till sojaprodukter (http://abcnews.go.com/onair/2020/2020_000609_soyfdaletter_feature.html). De var bland annat oroade över resultaten från djurförsök där isoflavoner i soja (genistein och daidzein) uppvisat toxisk effekt på östrogenkänsliga vävnader och på sköldkörteln. Särskild försiktighet anses krävas hos växande individer, vilket inte hindrat storskalig uppfödning av spädbarn med sojabaserad modersmjölkersättning. Konsumtion av sojaprodukter under graviditet har föreslagits kunna öka risken för onormal utveckling av nervsystem och reproduktionsorgan hos fostret. Senare har visats att genistein i realistiska doser orsakar tymusatrofi (förtvining av brässen) hos möss.

Isoflavoner i sojabönor har å andra sidan även föreslagits utöva gynnsamma effekter genom bland annat hämmad cancertillväxt, men ingen av dessa effekter är övertygande belagd.

I det gamla kinesiska köket åts sojaprodukter med försiktighet och intaget av exempelvis genistein beräknas ha legat långt under det typiska intaget hos ”hälsomedvetna” västerlänningar (www.mercola.com/article/soy/index.htm).

Inte matfett och inte socker

Nackdelen med matfett (margarin, smör och olja) och socker i godis och läsk är att de ger tomma kalorier d v s energi utan mineraler , vitaminer och andra näringsämnen. Därmed underlättas viktuppgång och näringsbrist samt på sikt flera av våra folksjukdomar.

Effekter av paleolitisk kost

Mättande

Genom att fornkosten var volyminös, vattenrik, fiberrik och tidskrävande att äta gav den mättnad till relativt låg energihalt. Man blev alltså nöjd innan man hade ätit mer kalorier än man behövde till skillnad från idag då medelålders och äldre svenskar med få undantag väger mer än de borde. Under de perioder som fornkosten baserades på kött, fisk eller skaldjur var den dessutom proteinrik vilket ytterligare ökar den mättande effekten.

Förebygger övervikt

Eftersom kosten är mättande så förhindrar den naturligtvis övervikt och de som redan är överviktiga har lättare för att gå ned i vikt. Förutom att livet blir trevligare när man inte väger så mycket så ökar chansen att hålla sig frisk på sikt.

Förebygger åderförkalkning (ateroskleros)

Åderförkalkning är den viktigaste underliggande orsaken till hjärt-kärlsjukdomarna och då i synnerhet kärlkramp, hjärtinfarkt och en del fall av stroke (slaganfall) och demens. Processen börjar redan i barndomen med att blodkärlens väggar förtjockas på grund av överdriven tillväxt av de lager som ligger närmast blodbanan. Ungefär samtidigt ses mikroskopisk inlagring av s.k. skumceller i kärlväggen. Så småningom bildas inbuktningar i kärlväggens insida, så kallade plack, vilka i början huvudsakligen består av kärlväggsmuskulatur. Senare i livet fylls placken av fett och ännu senare av förkalkningar, därav det svenska namnet. Stora plack kan hindra blodflödet och när hjärtats kranskärl är drabbade leder detta till kärlkramp. I placken kan sprickor uppstå vilket blodet ’uppfattar’ som kärlbristning och bildar en propp som i värsta fall täpper till kärlet och orsakar vävnadsdöd, s.k. infarkt, i den del av organet som försörjs av just detta blodkärl.

De första decennierna av livet förtjockas blodkärlen till stor del utåt varvid innerdiametern bevaras och blodflödet säkras de första 50 åren eller mer. Traditionell röntgen med injektion av kontrastmedel (angiografi) kan därför inte alltid påvisa åderförkalkning vilken ibland kan vara avancerad utan att det syns. Kontrastmedlet fyller ut blodkärlen varigenom eventuella inbuktningar kan påvisas, men inte i vilken grad kärlväggarna är förtjockade.

Fram tills helt nyligen har det endast funnits ett sätt att mäta väggförtjockning orsakad av åderförkalkning hos människor: obduktion. Och det är ju litet sent. På senare år har därför en ultraljudsmetod utvecklats där en liten givare (transducer) förs in i kranskärlet via en tunn kataterer varvid aterosklerotisk kärlväggsförtjockning kan påvisas. Undersökningar av till synes fullt friska människor har bekräftat vad tidigare obduktioner av trafikdöda personer har visat, nämligen att ateroskleros är en smygande sjukdom som drabbar vem som helst (även om de flesta av oss mår ganska bra fram till pensionen eller längre).

Åderförkalkning i hjärtats kranskärl och andra viktiga större blodkärl tillhör ’normalt’ åldrande i västerlandet. Redan i åldern 16-19 år uppvisar 15% av amerikanare åderförkalkning i hjärtats kranskärl och därutöver ses hos mer än 50% inlagring av skumceller i kärlväggen. Dessa celler representerar begynnande fettinlagring och tillhör de tidigaste förstadierna till åderförkalkning.

Vår kunskap om förekomsten av åderförkalkning hos naturfolk är begränsad, främst på grund av att sjukdomen är svår att studera hos levande människor och i princip förutsätter obduktion. Tillgängliga studier talar däremot starkt för att tilltagande urbanisering ökar graden av åderförkalkning. En av dessa studier utfördes av Tejada och medarbetare på 1960-talet. Bland obducerade vita medelålders män i USA var det endast 9% som var helt eller nästan fria från åderförkalkning jämfört med 76% av svarta i Sydafrika. Svarta i USA idag har lika uttalad åderförkalkning som vita.

Hos andra däggdjur uppstår åderförkalkning av allt att döma endast efter utfodring med mat som djuret inte äter i sin ursprungliga miljö. Ingen annan livsstilsförändring kan åstadkomma detta, psykisk stress eller tobaksrökning påskyndar processen men räcker alltså inte ensamma. Vid återgång till normal föda kan tillbakabildning av förändringarna uppnås vilket visats i ett flertal djurförsök. Kosten har därför en central och underskattad roll för uppkomsten av denna kärlsjukdom som i västvärlden är så vanlig att man ibland har uppfattat den som normalt biologiskt åldrande.

Förebygger hjärt-kärlsjukdom

Högt blodtryck och de åderförkalkningsrelaterade sjukdomarna kärlkramp, hjärtinfarkt, plötslig hjärtdöd, hjärtsvikt, stroke (=slaganfall d v s propp eller blödning i hjärnan) samt nedsatt cirkulation i benen utgör dominerande sjukdomar i västvärlden men saknas bland naturfolk med en ursprunglig livsstil. Rimligen skulle dessa sjukdomar kunna förebyggas i hög utsträckning genom återgång till liknande kostvanor. Idag har vi relativt små möjligheter att med hjälp av läkemedel identifiera riskpersonerna och genom medicinering förebygga allvarliga insjuknanden. Läkemedelsbehandling av högt blodtryck ger cirka 40 % minskad risk för stroke men endast 10-15 % minskad risk för hjärtinfarkt som är den dominerande risken.

Förebygger typ-2-diabetes

Typ-2-diabetes kallades förr åldersdiabetes men drabbar numera så unga individer att termen inte längre är giltig. Även den sjukdomen är i teorin onödig och kan förebyggas med jägar-samlarkost. Blodsockersänkande läkemedelsbehandling har mycket liten effekt på de allvarligaste och vanligaste komplikationerna till diabetessjukdomen, nämligen hjärtinfarkt, hjärtsvikt, stroke och kärlkramp. Dagens kostrekommendationer har otillräcklig effekt och alltmer stöd finns för uppfattningen att ett högt intag av kött och fisk bör eftersträvas. Tidigare var man rädd för att ett högt proteinintag skulle skada njurarna men alltfler experter har övergett detta synsätt.

Förebygger undernäring

Det är inte bara tredje världens barn som drabbas av undernäring. I de svenska hemmen sitter många undernärda åldringar. De lider brist på protein, mineraler och vitaminer. Denna undernäring kan orsaka trötthet samt försvåra tillfrisknandet vid eventuell senare sjukdom. Trots att flertalet 65-80-åringar i Sverige är överviktiga är många samtidigt undernärda och allra störst är problemet hos dem som äldre än 80 år. En viktig bidragande orsak är dålig aptit vilken i sin tur kan bero på ensamhet.

I hög ålder är det ännu mer angeläget att äta näringsrik kost med hög proteinhalt. När vi blir äldre får vi lägre energibehov genom minskad fysisk aktivitet och sänkt ämnesomsättning i vila. Vårt behov av mineraler och vitaminer är dock oförändrat (med undantag av tiamin, riboflavin och järn). Behovet av D-vitamin och eventuellt kalcium är högre och proteinbehovet är oförändrat eller ökat. Att övertala undernärda åldringar att äta kaloririk föda såsom grädde och saft är därför högst tveksamt.

En svensk studie visade med all önskvärd tydlighet problemets omfattning. Av de åldringar som av olika skäl lades in på geriatriskt sjukhus i Linköping slumpades hälften till att få näringsdryck med hög halt protein, mineraler och vitaminer medan andra hälften inte fick denna dryck. Båda grupperna fick i övrigt samma kost och omhändertagande. Resultatet lät inte vänta på sig: i den grupp som fått näringstillskott