Evolutionsmedicin
 
Evolutionsmedicinen (eng. evolutionary medicine, Darwinian medicine) betraktar sjukdomar i ett evolutionsbiologiskt perspektiv, vilket kan vara till glädje vare sig vi vill förstå uppkomsten av sjukdomar eller hur de ska behandlas.
 
I sin evolutionslära gav Charles Darwin en enkel och logisk förklaring till arternas mångfald och föränderlighet. Allt som tidigare varit en snårskog av gåtor och motsägelser blev med ens begripligt och sammanhängande. Följderna av Darwins tankar blev enorma och evolutionstanken har därefter prövats på allt fler områden.
 
Detta kursmoment tar sitt avstamp i Nesse och Williams, Evolution and Healing ( am. Titel Why we get sick). Randolph Nesse är läkare, psykiater och en av förgrundsgestalterna inom evolutionsmedicinen. Hans medförfattare George C Williams är genetiker av rang, och har bidragit väsentligt till evolutionsläran.
 
Tillämpningen inom kost och hälsa har hittills varit mer begränsad men under 2002 och 2003 har det kommit en del böcker som diskuterar vilken mat människan som biologisk varelse är byggd för. Nedanstående resonemang är en förkortad version av min egen bok Maten och folksjukdomarna – ett evolutionsmedicinskt perspektiv (Studentlitteratur 2003). Där finns också drygt 1300 referenser till de mer eller mindre uppseendeväckande påståenden som jag gör.
 
 
Varför blir vi sjuka?
 
Två olika sätt att förklara hur sjukdomar uppstår är proximata och ultimata orsaker. Proximata orsaker är mekanistiska och omedelbara. De svarar på frågan ”hur?”. Ultimata orsaker är evolutionsbiologiska. De svarar på frågan ”varför?” i bemärkelsen ”vem gynnas och hur?”.
 
En proximat förklaringsmodell till smärta är att den uppstår genom retning av nervceller varvid vissa transmittorsubstanser fastnar på specifika receptorer etc. På motsvarande sätt ger en proximat förklaring av feber den mekanistiska modellen av hur vissa av kroppens vita blodceller frisätter substanser som höjer kroppstemperaturen. Slutligen beskrivs närsynthet som en följd av abnorm ögontillväxt varvid vissa tillväxtfaktorer återfinns i alltför hög koncentration och därmed orsakar abnorm tillväxt av ögat.
 
Av tradition arbetar det medicinska vetenskapliga etablissemanget nästan uteslutande med att ge förfinade proximata förklaringar till biologiska fenomen på detta sätt. Det moderna projektet, som kan sägas ha börjat med de franska encyklopedisterna, lever i högönsklig välmåga. Ingen medicinsk forskning är så högt rankad av nobelkommittén som den molekylärbiologiska.
 
Ultimata förklaringar försöker ge en bild av ”naturens mening” med smärta, feber, närsynthet eller andra skeenden. Smärta underlättar läkning genom att tvinga oss att hålla den drabbade kroppsdelen i stillhet. Även feber fyller en ändamålsenlig funktion genom att försvåra bakteriernas tillväxt.
 
Närsynthet kan däremot knappast vara ändmålsenlig. Denna synstörning drabbar 25 % av befolkningen och är starkt ärftlig. Om ärftlighet är enda orsaken är det svårt att förklara varför genen inte har selekterats bort under evolutionen, eftersom närsynta personer skulle ha mycket svårt att överleva och fortplanta sig under den tid då glasögon saknades. Den enda rimliga tolkningen är att den moderna livsstilen är en bidragande orsak. Hittills har man mest diskuterat alltför mycket läsande tidigt i livet men det är då svårt att förklara varför illitterata urbaniserade populationer har hög frekvens av närsynthet.
 
Nesse och Williams ger en ypperlig introduktion till den del av evolutionsmedicinen som betraktar sjukdom som ändamålsenliga reaktioner på skador, infektioner och andra omgivningsfaktorer. Däremot ger de en mer bristfällig bild av den mänskliga organismens missanpassning till en helt ny livsstil (genetic mis-match). Följande avsnitt avser att fylla en del av det tomrummet. Men först några ord om traditionell medicinsk forskning.
 
 
Hur skaffar vi kunskap om livsstilens betydelse för folksjukdomarna?
 
I princip finns det tre olika metoder att skaffa kunskap om levnadsvanornas betydelse för västerlandets folksjukdomar: epidemiologiska observationsstudier, molekylärbiologiska laboratorieförsök och interventionsstudier med förändring av livsstilen.
 
Epidemiologi betyder läran om sjukdomars fördelning mellan olika folkgrupper (demos=grek. för folk) i relation till andra särdrag som skiljer grupperna åt. Ett exempel är observationen av det gradvisa sambandet mellan hjärtinfarkt och blodets kolesterolhalt vilket resulterat i den s k kolesterolhypotesen. Denna hypotes säger att ju mer mättat fett vi äter desto mer stiger kolesterolhalten i blodet vilket successivt ökar risken för åderförkalkning och hjärtinfarkt.
 
Men det förhållandet att människor med höga kolesterolvärden har högre risk för hjärtinfarkt bevisar naturligtvis inte något orsakssamband. Det finns nämligen en viktig felkälla som vi kallar confounding. Med detta menas att den sjukdom vi studerar, t ex lungcancer, står i relation till en faktor man mäter, t ex gula fingrar, men egentligen orsakas av något annat, nämligen rökning. När det gäller blodfetter kan man hypotetiskt tänka sig att mättat fett i mjölkprodukter höjer kolesterolvärdet men att något annat i mjölken orsakar åderförkalkning. Ett annat alternativ är att människor som dricker mycket mjölk skiljer sig i något annat avseende av betydelse.
 
Om epidemiologiska studier i allmänhet är osäkra så gäller det ännu mer sådana som handlar om kostvanor. Detta beror bl a på att det är mycket svårt att karakterisera människors kostvanor, särskilt om intaget av olika näringsämnen beräknas utifrån svaren på enkäter. Man tenderar nämligen att besvara sådana enkäter på ett systematiskt missvisande sätt och underskattar oftare intaget av onyttiga än nyttiga livsmedel. Om man bär på en sjukdom som man tror kan orsakas av kostvanorna kan även detta påverka svaret på frågorna.
 
När det gäller molekylärbiologin har den varit till relativt begränsad hjälp för förståelsen av livsstilens betydelse för västvärldens folksjukdomar. Detta framgår inte alltid av experternas invecklade schematiska bilder fyllda av substansnamn sammanbundna med linjer och pilar. Men de gånger man ser hela schemat uppritat förstår hur komplicerade mekanismerna egentligen är. Dessutom tillkommer flera nya substanser varje år vars existens man tidigare inte kände till.
 
Det finns flera exempel på hur mekanistiska resonemang vilselett läkare i många år. Exempelvis har vissa läkemedel mot högt blodtryck, s k metablockerare, fram tills helt nyligen ansetts vara farliga för patienter med hjärtsvikt, men idag vet vi att just dessa preparat förlänger livet hos patienter med hjärtsvikt. Mekanismen som låg till grund för farhågorna finns där, men dessutom finns andra mekanismer som man tidigare inte kände till. Och ännu svårare är det att få grepp om kostens betydelse.
 
Eftersom hjärt-kärldödligheten internationellt är starkt relaterad till mjölkdrickandet (epidemiologiska observationer) och till ett antal substanser i mjölken (t.ex. mättat fett, laktos, mjölkprotein) vore det därför önskvärt att tillämpa den tredje metoden för att få klarhet i saken, nämligen interventionsstudier varvid en grupp människor ändrar sitt intag av mejeriprodukter. Som jämförelse behöver man då en grupp som inte gör någon förändring. Efter ett ental år jämför man sedan hur många i respektive grupp som drabbats av hjärt-kärlsjukdom. Här stöter vi dock på andra stora svårigheter. Vi vet inte om interventionsgruppen endast ändrade sin konsumtion av mjölkprodukter och inte vidtog några andra livsstilsförändringar. Förresten är detta i princip omöjligt eftersom ett minskat intag av mjölkprodukter antingen leder till ett ökat intag av något annat med eventuella effekter eller ett oförändrat intag av övriga livsmedel vilket leder till ett minskat energiintag. Dessutom är det inte lätt hålla det hela hemligt för kontrollgruppen, framför allt inte om man ska hålla på en längre tid. Dessa svårigheter har visat sig i de få studier av detta slag som har genomförts.
 
Den bistra sanningen är därför att vi inte har praktiska möjligheter att få säker kunskap om livsstilens betydelse för folksjukdomarna. En evolutionsmedicinsk betraktelse är därför på sin plats.
 
 
Livsstilssjukdomar i evolutionsperspektiv
 
Vad är en fiskmås skapt för att äta? Just det, fisk. Och varför anser vi det? Jo därför att vi har sett den äta fisk i sin naturliga miljö. Men vad är en orangutang gjord för att äta? Nu blir det lite svårare. Vi frågar oss vad de äter i sin ekologiska nisch, inte vad de accepterar att äta i fångenskap. Enligt uppslagsboken äter vilda orangutanger främst fikon och frukt, till en mindre del andra växtdelar, insekter och möjligen ägg och små ryggradsdjur. Det är rimligt att tro att de mår bäst av den maten.
 
Låt oss för ovanlighetens skull tänka på samma sätt om oss själva. Vad åt Homo sapiens i den ekologiska nisch hon utvecklades i? Jordbrukare och boskapsskötare har människan bara varit i några tusen år vilket är som en blinkning i vår evolutionsbiologiska historia. Många folkslag har lämnat jägar-samlarlivet mindre än 10 generationer tillbaka i tiden. Vår ämnesomsättning är därför fortfarande konstruerad för fisk, kött, diverse vegetabilier och i övrigt vad som fanns att tillgå under livet som jägare och samlare men inte för nymodigheter som bröd, mjölk, margarin och saft.
 
Vad innebär det att vi inte längre bara äter den mat som fanns att tillgå under vår arts utvecklingshistoria? Detta är en av de frågor som evolutionsmedicinen ställer sig. Denna unga gren av medicinen ser sjukdomarna i ett darwinistiskt utvecklingsperspektiv och frågar sig bland annat vilka av dem som beror på de stora skillnaderna mellan vår nuvarande livsstil och den som vi är genetiskt inprogrammerade för.
 
Vad åt människan i sin ursprungliga miljö? Vi kan börja med att se vad som fanns tillgängligt under Paleoliticum, den äldre stenåldern: kött (och benmärg) från vilda djur, fisk och skaldjur, rotfrukter, rötter, frukter, bär, nötter, bladgrönt, insekter, ägg, larver, honung och litet annat smått och gott. Sådana livsmedel var i princip de enda som förekom under människans utveckling men idag tillför de blott 1/4 av kaloriintaget för genomsnittssvensken. I stället får vi nu det mesta av energin från mejeriprodukter, matfett, socker och sädesprodukter. De enorma skillnader i näringssammansättningen som föreligger mellan dessa två typer av kosthåll kan mycket väl kan förklara skillnaderna i sjukdomspanorama mellan naturfolk och västerlänningar.
 
Det råder osäkerhet om vilka de dominerande ätliga djuren och växterna var i den ekologiska nisch, sannolikt i Afrika, som vår egen art Homo sapiens utvecklades för omkring 300 000 år sedan. Några forskare tänker sig att man levde vid strandkanten där man fångade fisk och skaldjur och att man gick inåt land enbart för jakt och insamling av vegetabilier, smådjur och ägg.
 
Att kött, fisk och skaldjur utgjorde en stor del av födan kan vi lugnt utgå ifrån. Alla naturfolk utan jordbruk eller boskapsskötsel som levt under 1900-talet har valt att äta stora mängder av kött och fisk eftersom det ger mättnad till rimlig arbetsinsats. Periodvis under evolutionen kan eventuellt intaget av rotfrukter, frukt och bär ha varit högt. Odling förekom inte och vilt växande spannmål lönade sig inte att plocka i större mängd. De enda som drack mjölk var spädbarn. Margarin och olja fanns naturligtvis inte. Du inser hur annorlunda kosten var jämfört med vår egen.
 
Det finns flera näringsmässiga fördelar med jägar-samlarkost. Den är mättande och förhindrar därigenom övervikt. Den motverkar brist på flera mineraler och vitaminer som många svenskar får för litet av och som har betydelse för hälsan. Den är saltfattig vilket kan förebygga högt blodtryck, slaganfall, astma, magcancer och eventuellt benskörhet och njursten. Den är rik på lösliga fiber från vegetabilier och frukt vilka har bättre effekt på blodfetter och sockeromsättning än spannmålsfiber.
 
I de fall man åt stora mängder kolhydratrika livsmedel så bör dessa i allmänhet ha gett en beskedlig blodsockerstegring. Ofta, men inte alltid, var kosten fettfattig och med en annan sammansättning av fettsyror än dagens kost.
Jag återkommer till mer detaljerade näringsdiskussioner men jag vill redan nu framhålla att paleolitisk kost med råge tillfredsställer de flesta av våra nuvarande näringsrekommendationer, vilka i några avseenden till och med framstår som försiktiga kompromisser.
 
Under den enormt långsamma process vi kallar evolutionen har stegvisa förändringar genom mutationer och selektion (naturligt urval) lett fram till uppkomsten av bland annat vår egen art. Förändringarna fortgår ibland i stora språng och ibland gradvis i flera små steg. Evolutionen sker därför att det inom en art finns skillnader i ärftliga egenskaper mellan olika individer, skapade genom mutation, och därför att selektionen gynnar eller missgynnar dessa skillnader. De som klarar sig bäst i en viss miljö, dvs. producerar flest avkomlingar, är de som efterhand konkurrerar ut sina artfränder. De arvsanlag som finns hos sådana framgångsrika, väl anpassade individer blir då allt vanligare inom arten.
 
Mikroevolutionen innebär en långsam anpassningsprocess inom arten och en utveckling till nya arter, relativt lika den ursprungliga, medan makroevolutionen innebär uppkomsten av radikalt nya drag och därmed av nya grupper på högre nivå, från släkten och uppåt.
De förändringar som inträffat från det att en av våra förfäder för mer än 400 miljoner år lämnade fiskstadiet bakom sig gäller huvudsakligen kroppens storlek och form, dess värmereglering och metoderna för fortplantning och födoanskaffande. Själva har vi slutat lägga ägg, vi har förlorat svansen och vi bär inte längre päls. Vi använder redskap för att skaffa mat och skiljer oss till det yttre påtagligt från våra släktingar bland däggdjuren.
 
Men trots den svindlande långa tid som förflutit sedan den första amfibien klev upp på land är likheterna fler än skillnaderna mellan dess olika nutida ättlingar i utvecklingsträdet. De celler som de består av har likartat uppbyggda biologiskt aktiva kemiska ämnen och använder samma genetiska språk. Maten tuggas och spjälkas i stora drag på samma sätt hos olika djurarter. Till de få undantagen hör att däggdjur kan röra underkäken i sidled i förhållande till överkäken och att idisslare har bakterier i tarmen som kan spjälka cellulosa. Förvånansvärt få förändringar har under förfädernas långa utvecklingshistoria drabbat näringsämnenas vidare öden i organismen sedan de väl tagits upp från den spjälkade födan i tarmen. Följaktligen är de olika däggdjurens ämnesomsättning mycket lika varandra, trots att vår gemensamma förfader levde för omkring 200 miljoner år sedan. Det är förresten tack vare denna snarlikhet som vi genom djurförsök kan förstå människans biokemi, och faktiskt har vi fått merparten av kunskapen om vår egen biokemi från studier av råttor och andra djurslag. ’
 
Under årmiljonerna har en finputsning skett där arterna anpassats bland annat till att utnyttja tillgängliga födoämnen på ett ändamålsenligt sätt. Observera ordet ’tillgängliga’: naturen har inte haft anledning att slösa resurser på anpassning till sådant som inte har ätits under evolutionen, t.ex. salt mat eller ostsmörgåsar.
 
Ett sätt att åskådliggöra hur lång tid som gått från de första landlevande varelserna fram till uppkomsten av människan är nedanstående ”evolutionskalender”. För enkelhetens skull antar vi att den första förfadern som steg upp på land levde för 365 miljoner år sedan och så låter vi en dag i kalendern representera en miljon år i verkligheten.
 
 
Tiden på land omvandlad till ett kalenderår:
Tidpunkt    Händelse
 
1 jan    amfibier
5 mars    kräldjur
3 juni    däggdjur
20 juli    kontinenterna börjar separera
28 okt    primater
Julafton    Hominider
29 dec    Homo
Nyårsafton:    
—19:30    Homo sapiens sapiens (nutida människor)
—21:30    –från Afrika
—22:45    –till Nya Guinea
—23:00    –till Europa
—23:40    –till Skandinavien
—23:45    –jordbruk
—23:59    –digerdöden
—23:59:50    –epidemisk hjärt-kärlsjukdom
 
1 dag =1 milj år; 1 tim =41 700 år; 1 min =694 år
 
 
Men kan man inte tänka sig att vi som är ättlingar till Europas tidiga boskapsskötare har hunnit anpassas till bröd och mjölk som vi har ätit och druckit i flera tusen år? Denna fråga är mångfacetterad. Bland annat beror svaret på vilka anpassningar vi syftar på. Genetisk anpassning till ett hot som är dödligt redan i barndomen kan i vissa fall ske på mindre än hundra generationer (vilket hos människan motsvarar mindre än 2500 år) räknat efter det att en individ genom en eller flera förändringar i arvsmassan, sk mutationer, har fått en egenskap som skyddar mot hotet i fråga och som kan ärvas av barnen.
 
Denna uppskattning baseras bland annat på ett oplanerat ”experiment” som björkmätarna (en sorts fjäril) utanför Manchester utsattes för under 1800-talet. På 1700-talet hade de nästan alla varit gråspräckliga och därmed perfekt kamouflerade mot de lavbeklädda engelska björkarna. Händelsevis fanns det dock enstaka individer som var svarta och som därmed lättare upptäcktes av fåglarna. Detta kunde ha blivit deras död om inte en oväntad räddare hade dykt upp, nämligen industrialismen. Soten från Manchesters skorstenar svärtade nämligen traktens björkar så kraftigt att det plötsligt var de gråspräckliga individerna som löpte störst risk att ätas upp av fåglarna. Redan 50 generationer senare – i deras fall efter 50 år – var följdriktigt nästan alla björkmätare i området svarta. Denna process gick ovanligt snabbt, men så var också faran betydande från livets första timme för den som hade fel färg, eller som fackfolk uttrycker saken: selektionstrycket var mycket starkt.
 
Antag nu att våra egna gemensamma förfäder, människorna i det rätt karga Europa för 10 000 år sedan, för sin överlevnad blev tvungna att dricka mjölk. Antag vidare, rent hypotetiskt, att denna mjölk även orsakade hjärtinfarkt i 50-årsåldern hos alla utom en kvinna som inte fick det förrän hon var 80 år. Denna enda kvinnas ökade motståndskraft har uppstått genom en mutation som går i arv till alla hennes barn vilka i sin tur för genen vidare till sina barn som för den vidare till släktled efter släktled.
 
Hur snabb spridning får en sådan gen, dvs hur stor fördel har denna motståndskraftiga släkt som uppnår hög ålder trots mjölkdrickande? Får man fler barn? Nej, inte om hjärtinfarkt vid 50 år är enda effekten. När mamma är 50 år klarar sig barnen oftast utmärkt utan hennes hjälp (även om mormor haft en viss betydelse under evolutionen). Andra släkter har i stort sett lika lätt för att sprida sin avkomma och de 10 000 år som gått sedan jordbruket började få genomslag räcker definitivt inte för att majoriteten av Sveriges folk skall tillhöra denna motståndskraftiga släkt. Vuxna barns oberoende av sina gamla föräldrar blev tydligast i civilisationssamhället där kompetens och kunskap spreds på ett större antal människor och där livet sannolikt var mer förutsägbart än under jägar-samlartiden.
 
Däremot kan några tusen år räcka om fruktsamheten påverkas negativt. Att västerländska kostvanor orsakar insulinresistens (förstadium till typ-2-diabetes) och nedsatt fruktsamhet är därför en viktig fråga som jag återkommer till.
 
När vi diskuterar genetik är det viktigt att kommentera en vanlig missuppfattning om arvets roll. För flertalet av sjukdomarna som nämns i denna bok gäller att vi ärver en viss grad av motståndskraft vilket innebär att om två personer har exakt samma livsstil så får den ena diabetes men inte den andra. Detta är inte enbart otur utan beror även på att en av dem har en nedärvd dålig motståndskraft. Men om båda dessa personer hade levt som på äldre stenåldern skulle ingen av dem drabbas av diabetes. Det är till och med så att den diabetesbenägne hade klarat sig bäst av de två under jägar-samlartiden genom en bättre förmåga att leva på en utpräglad köttdiet.
 
 
Skilj på normalt och normalt
1    förhärskande i människans ursprungliga miljö
2    genomsnittligt i västerlandet
3    normerat av etablissemanget
 
Skilj på ärftlighet och ärftlighet
1    individuell/familjär benägenhet
2    genetiskt bestämda etniska särdrag
 
 
Vi måste här även skilja mellan genetik på individnivå (familjär benägenhet) och genetiskt bestämda etniska särdrag. I båda fallen gäller att om du har ”fel” föräldrar så måste du vara ännu mer försiktig med vad du äter än annars. Men du kan trösta med dig att du genom förebyggande åtgärder faktiskt kan skaffa dig en lägre risk än den som inte har ärftlig benägenhet. Hennes eller hans risk är nämligen större än man kan tro.
 
Kort sagt: naturen har inte hunnit rusta oss för vår moderna livsstil om denna orsakar ålderssjukdomar av typ hjärt-kärlsjukdomar och benskörhet. I detta tidsperspektiv är smörgåsar ungefär lika nya och onaturliga företeelser som tobak. Vi är alla fångstfolk inprogrammerade för kött, fisk och mättande vegetabilier. Må detta stå utom allt tvivel.
 
Nutida traditionella kulturer
 
Etnoarkeologen kan genom att observera hur nutida stenåldersfolk använder sina redskap finna belägg för hur samma typ av redskap användes under forntiden. På motsvarande sätt kan sjukdomsmönstret hos nutida fångstfolk och andra folkslag utanför civilisationssamhällena ge viktiga bidrag till vår kunskap om välfärdssamhällets åldersrelaterade folksjukdomar. Egna och andras studier, främst från Söderhavet, Australien, Afrika, Sydamerika och Arktis, talar starkt för att flera av dessa sjukdomar är ovanliga eller saknas hos människor med en bevarad ursprunglig livsstil. Detta gäller främst högt blodtryck, diabetes, kärlkramp, hjärtinfarkt, hjärtsvikt, slaganfall (stroke) och vissa former av cancer. De egna studierna från Kitava, en av Trobriandöarna i Papua Nya Guinea, ger bland annat belägg för avsaknad av hjärt-kärlsjukdom i området.
 
Strax norr om Australien ligger den stora ön Nya Guinea. Den västra halvan av ön har annekterats av Indonesien medan den östra ingår i den självständiga staten Papua Nya Guinea. I detta fattiga land kan man hitta folkslag vars livsstil i stora drag förblivit opåverkad av västerländska influenser och vars sjukdomsmönster skiljer sig från vårt eget på ett uppseendeväckande sätt.
 
Våra mest ingående studier har gjorts på den av öarna som heter Kitava. Trots omfattande kontakter med västerlänningar har de flesta av de omkring 25000 invånarna fortsatt att helt livnära sig som fiskare och odlare av rotfrukter, frukt och grönsaker.
 
Den genomsnittliga fysiska aktivitetsnivån är relativt hög och jämförbar med den hos svenska byggnadsarbetare. Detta innebär att man är påtagligt mer aktiv än dagens stillasittande svenskar men inte att man sliter hårt för brödfödan.
 
Den livsstilsfaktor som skiljer Kitava mest påtagligt från västerlandet är kosten. Baslivsmedel är rotfrukter som jams, sötpotatis, taro och tapioka, frukter som bananer, papaya, ananas och vattenmelon, många olika sorters fisk och skaldjur samt bladgrönt och nötter. Dessa typer av livsmedel kan sägas motsvara dem som kan ha funnits tillgängliga under människans biologiska utveckling, en central fråga som vi återkommer till längre fram i boken.
 
Mejeriprodukter, matfett, socker, spannmål och alkohol, vilka tillsammans tillför tre fjärdedelar av kaloriintaget i Sverige, saknas helt. Saltintaget är mindre än en tredjedel av det hos genomsnittssvensken. Jämfört med vår egen mat är kosten på Trobrianderna därför mättande, näringsrik, fiberrik och fettfattig, har gynnsam effekt på bland annat kroppsvikt och blodtryck och ger en beskedlig höjning av blodsocker och insulin efter måltid. Dessa markanta skillnader kan vara viktiga bidragande förklaringar till att sjukdomspanoramat också skiljer sig radikalt från västerlandets.
 
Fördelning (% of av energiintaget) av energigivande näringsämnen i kosten på Kitava, i Sverige och enligt svenska rekommendationer
 
        Kitava    Sverige    SNR*
                                                                                                                                                                  
Totalt fettintag    21    37    ≤30
—mättat fett        17    16    <10
• 12:0 laurinsyra    >8    1    ?
• 14:0 myristinsyra    3    2    ?
• 16:0 palmitiinsyra    <2    8    ?
• 18:0 stearinsyra    <1    4    ?
—enkelomättat    2    16    10-15
—fleromättat    2    5    3-10
• n–3-fettsyror    2    1    1    
• n–6-fettsyror    <1    4    ?
Protein        10    12    10-15
Kolhydrat        69    48    55-60
                                                                                                                                                                  
*SNR, Svenska Näringsrekommendationer
 
 
 
Vid våra systematiska intervjuer visade det sig att man aldrig hört talas om plötslig spontan död hos en person som föregående dag hade mått prima. Trots ett ansenligt antal äldre, varav ingen visade tecken till demens eller dåligt minne, var de enda plötsliga dödsfall man hört talas om olycksfall såsom drunkning eller fall från kokospalm. Även dråp förekommer och då oftast i strid om land eller käresta. Uppfattningen att svartsjuka och aggressivitet skulle vara kulturberoende är en bristfälligt underbyggd uppfattning.
 
Infektioner, olycksfall och graviditetskomplikationer var de vanligaste dödsorsakerna. Malaria framstår som den enskilda sjukdom som skördar flest liv, framför allt i unga år. Medellivslängden är därför endast omkring 45 år medan de som uppnått 60 år mycket väl kan förväntas leva lika länge som våra 60-åringar. Det finns inget stöd för att de som dör före 60 år är de som annars skulle ha drabbats av hjärtkärlsjukdom. Inget talar alltså för att brist på äldre förklarar avsaknaden av våra typiska ålderssjukdomar. Av 2 300 invånare på Kitava var 6% äldre än 60 år. Denna siffra tillräckligt hög för att sådana sjukdomar skulle framträda tydligt om de hade varit vanliga.
 
Inte heller kände man till bröstsmärta vid ansträngning liknande vår välkända kärlkramp vilken främst orsakas av åderförkalkning i hjärtats kranskärl. Lika tydlig var avsaknaden av halvsidig förlamning, plötslig oförmåga att tala och plötslig obalans, tre vanliga och dramatiska yttringar av stroke i västvärlden.
 
Våra fynd kan inte förklaras av att sanningen inte kom fram. De allvarliga sjukdomar som förekom beskrevs noggrannt och på ett identiskt sätt i de olika byarna vilket gav oss möjlighet till kvalitetskontroll. Oberoende av varandra redogjorde man på samma sätt för hur en viss namngiven man omkring 10 år tidigare haft ett sår på ena smalbenet som inte läkte utan tilltog i storlek under några år varefter mannen blev allvarligt sjuk och avled. Även om dödsorsaken är osäker kan vi sluta oss till att han sannolikt led av ulcus tropicum, en kronisk hudinfektion som ofta övergår i hudcancer (skivepitelcancer) om den inte behandlas med penicillin. Hudcancer efter ulcus tropicum är en av de vanligaste cancerformerna i många av tredje världens länder.
 
Denne man tycks alltså ha tacklat av mot slutet av en långvarig dödlig sjukdom. I övrigt förefaller det på Kitava sällsynt med allmän trötthet som övergår i avtackling som efter flera veckors orkeslöshet leder till döden, något som är desto vanligare hos oss. Kitavas åldringar är i allmänhet vitala in i det sista, innan de drabbas av trötthet under några få dagar och sedan avlider i vad som ter sig som en infektion eller som ett slags hastigt vissnande. Livskvaliteten hos de allra äldsta framstår som god.
 
Avsaknad av långvarig avtackling talar för att cancer är en ovanlig dödsorsak. Detta skall ses mot bakgrund av att våra cancerexperter anser att ett högt intag av frukt och grönt skyddar mot flera vanliga cancerformer och att felaktiga kostvanor är den viktigaste orsaken till cancer i samhället. Däremot är munhålecancer relativt vanligt på Trobrianderna beroende på att man tuggar betelnöt blandat med släckt kalk från upphettad korallsten vilket ger en kronisk frätskada i munnen. Jag såg ett sådant fall.
 
Det är viktigt att notera att undernäring är mycket ovanligt och möjligen saknas helt. Det finns gott om mat för alla och en ansenlig del ruttnar bort. Här finns alltså en avgörande skillnad gentemot tredje världens fattiga folkslag med ensidiga kostvanor och periodvis hungersnöd. Att övervikt saknas trots mat i överflöd är ett starkt argument för att vikten regleras automatiskt så länge vi äter bra mat.
 
Huvudresultaten från Kitavstudien, att hjärt-kärlsjukdomar helt saknas, bekräftas av samstämmig medicinsk expertis med kunskap om Trobrianderna eller andra delar av Melanesien. Sålunda noterade Horst Jüptner inget fall av kärlkramp, hjärtinfarkt, hjärtsvikt, diabetes eller stroke under sina fem år som provinsialläkare i början av 60-talet på öarna som då hyste 12000 invånare. Hans erfarenhet bygger dels på patienter som uppsökt honom på grund av sjukdom, dels på systematiska hälsoundersökningar i samtliga byar vid tre tillfällen. Likadana observationer har gjorts av Wulf Schiefenhövel, läkare och humanetolog från Max Planckinstitutet utanför München. Han talar själv trobrianderspråket kilivila och har egen hydda på Kaileuna, en av Trobriandöarna, där han vid återkommande forskningsvistelser under drygt 15 år undersökt 2000-3000 patienter. Liksom Jüptner är han väl förtrogen med hjärtkärlsjukdomarnas natur och har alltså inte noterat något sådant fall.
 
Vissa experter i området är så övertygade om att naturfolk saknar hjärt-kärlsjukdomar att de inte anser det mödan värt att studera saken vidare. Antingen har man fullt upp med att bekämpa infektionssjukdomar och på sina håll undernäring eller felnäring, eller så försöker man motverka framväxten av västerlandets folksjukdomar. En näringsexpert i nya Kaledonien uttryckte till mig sin bestörtning över att jag lägger tid och kraft på att belägga det som han tycker alla redan vet istället för att hejda framväxten av diabetes, övervikt och hjärtinfarkter. Hans uppfattning är välgrundad eftersom två tredjedelar av världens dödsfall i hjärt-kärlsjukdom idag inträffar i tredje världen. Det gäller områden som Sydamerika, där infektioner inte längre är ledande dödsorsak, Indien, Indonesien, Söderhavet och delar av Sydostasiens fastland.
 
Det finns en hel del vetenskapliga studier som visar att hjärtinfarkt är en onödig sjukdom, bland annat den obduktionsstudie som brittiskt skolade läkare genomförde bland Ugandas infödda i början av 50-talet där endast en av 1 427 obducerade personer äldre än 40 år uppvisade tecken till genomgången hjärtinfarkt. Jämförelser med ett mindre antal avlidna amerikaner i samma ålder visade att dessa ofta hade infarktförändringar i sina hjärtan och att skillnaden således inte berodde på att afrikanerna inte uppnått tillräckligt hög ålder.
 
 
Andel avlidna män i USA och Uganda med tecken till genomgången hjärtinfarkt vid obduktion under åren 1951-56 (Thomas WA -60).
 
Ålder    USA                            Uganda                     
 
40-49    31 av 178    (17 %)    0 av 178    (0 %)
50-59    51 av 199    (26 %)    1 av 199    (0.5 %)
60-69    32 av 98    (33 %)    0 av 98    (0 %)
70-79    8 av 24    (33 %)    0 av 33    (0 %)
80+    2 av 9    (22 %)    0 av 9    (0 %)
 
 
Ett 20-tal studier från Papua Nya Guinea ger samma entydiga bild: före urbanisering saknas hjärtinfarkt hos lokalbefolkningen. Dessa studier innefattar två systematiska genomgångar av 2000 respektive 3888 sjukhusfall under 1900-talets första hälft. I resten av världen har på samma sätt noterats i otaliga studier att icke-västernaliserade folkslag oavsett etnisk tillhörighet slipper hjärtinfarkt. Flertalet studier härstammar från Afrika, Sydamerika och Arktis.
 
Förutom redovisningar av sjukhuspatienter finns, förutom Kitavastudien, två studier där man systematiskt intervjuat befolkningen i ett område med avseende på hjärtinfarkt eller kärlkramp. I den ena tillfrågades 96 vuxna bland !Kung-folket i Botswana om de kände till någon person som avlidit plötsligt förutom olycksfall vilket de inte gjorde. Den andra studien genomfördes bland Murapin-folket i Papua Nua Guineas högländer, hos vilka bröstsmärtor liknande vår kärlkramp var ovanliga. Det skall då påpekas att sådana bröstsmärtor i är svåra att genom intervju skilja från godartade smärtor i bröstkorgsväggens vävnader.
 
Att även stroke orsakas av livsstilen framstod tydligt för brittiska doktorer som verkade i östafrika från 1920-talet då Kenya och Uganda blev brittiska protektorat. Tabellen nedan visar den närmast explosiva framväxten av stroke, en tidigare okänd sjukdom, bland de infödda i Uganda. Bland samtliga 269 patienter med någon typ av neurologisk sjukdom på sjukhuset i Ugandas huvudstad Kampala 1940-42 sågs först inte något fall av stroke. Knappt 15 år senare utgjorde stroke 77 av 700 neurologfall och 1970 hade andelen ökat till 204 av 600 vilket innebar att slaganfall hade blivit den vanligaste neurologiska diagnosen. Under samma tid hade högt blodtryck, tidigare en okänd företeelse, vuxit fram, ett märkligt faktum som livligt debatterades inom läkarkåren i Uganda och Kenya. Parallellt med denna förändring av sjukdomspanoramat genomgick Uganda och Kenya en snabb samhällsomvandling från primitiva stamsamhällen till urbaniserade västerländska kulturer.
 
 
 
Andelen stroke av neurologiska sjukdomsfall i Kampala, Uganda.
 
År    Antal    %    Författare
1942    0 av 269    0    Muwazi -44
1954    77 av 700    11    Hutton -56
1970    204 av 600    34    Billinghurst -70
 
 
Att högt blodtryck uppträdde samtidigt med stroke var en viktig observation. En befolknings genomsnittliga blodtryck har avgörande betydelse för förekomsten av stroke i samhället och samma relation mellan blodtryck och stroke ses inom en avgränsad västerländsk population. När ett naturfolk övergår till västerländsk livsstil stiger blodtrycket i hela befolkningen efter något år. Därefter ses en kontinuerligt ökande risk med ökande blodtryck: lågt blodtryck medför låg risk för stroke, genomsnittligt blodtryck medför genomsnittlig risk och högt blodtryck medför hög risk. Att i detta sammanhang vara en normal västerlänning är därför inte önskvärt utan innebär endast att man har en genomsnittlig risk för normala västerländska sjukdomar.
 
Ytterligare stöd för uppfattningen att hjärt-kärlsjukdomar är ovanliga bland trobrianderfolket fick vi av deras mycket låga blodtryck och totala avsaknad av övervikt. Blodtrycket stiger inte med åldern som i västvärlden och efter 40 års ålder nådde ingen upp till det svenska genomsnittet.
 
Ännu mer drastiskt skiljde sig kroppsvikten från vad vi ser i Sverige. Medan vikten hos svenskarna ökar med åldern minskar den på Kitava efter 30 års ålder. Detta är vad man kunde förvänta sig med tanke på att muskelmassan och vattenhalten sjunker när vi blir äldre, men eftersom svenskarna lägger på sig allt mer fett skiljer sig åldrandet hos oss påtagligt. Om en typisk svensk kvinna vid 50 års ålder skulle ha samma BMI (body mass index = vikten dividerat med kvadraten på längden uttryckt i meter, d.v.s. kg/m2) som på Kitava så skulle hon väga 22 kilo mindre än hon gör och motsvarande skillnad för män skulle vara 19 kilo. Ingen på Kitava var överviktig vilket sannolikt främst beror på att deras mat är mer mättande än vår.
 
Med övervikt och fetma följer diabetes typ 2, en sjukdom som växte fram som en ny sjukdom i Östafrika under denna tidsperiod. Det första kända fallet av diabetes i Uganda var en kraftigt överviktig hushållerska hos en engelsk kolonisatör på 1940-talet. Idag ser vi en explosion av diabetes i tredje världen i takt med införandet av västerländska kostvanor. Situationen i Söderhavet är smått bisarr med extremt hög förekomst av diabetes i unga år i länder som Fidji, Samoa och Tonga och med Trobrianderna som en förskonad enklav i ett hav av ’coca-kolonisation’.
 
Det finns alltså rikligt med bevis för att de västerländska folksjukdomarna inte är ofrånkomliga konsekvenser av att så många av oss uppnår hög ålder. Flera forskare under åren har påtalat detta. En av dem var Geoffrey Rose som myntade begreppet sjuka populationer till skillnad från sjuka individer. Att tillhöra en sjuk population innebär en viss risk att förr eller senare drabbas av någon av de sjukdomar som är vanliga i den populationen. Om man dessutom har en riskfaktor ökar oddsen. I en sjuk population väger flertalet litet mer än de borde och har litet högre blodtryck än de skulle haft om de levt av det vi är skapta för.
 
 
 
Vilken kost är människan byggd för?
 
Kött
Köttintaget har med största sannolikhet varit mycket högt periodvis under de senaste 3 miljoner åren av människans utveckling. De köttrika perioderna har varit så långa att vi genetiskt anpassats till att klara mycket högt proteinintag från kött. Under andra perioder har fisk och skaldjur dominerat. Detta höga proteinintag är väl i linje med den framväxande insikten om att ett högt proteinintag motverkar övervikt, högt blodtryck och insulinresistens. Insulinresistens innebär ett nedsatt gensvar på hormonet insulin vilket leder till svårighet att få in socker i vissa celler i kroppen. Det nedsatta gensvaret orsakar en kompensatorisk ökning av insulinproduktionen med höga cirkulerande koncentrationer av insulin i kroppen. Detta i sin tur leder till en lång rad oönskade effekter såsom typ 2 diabetes, hjärt-kärlsjukdom, nedsatt fruktsamhet och sannolikt acne och närsynthet.
 
Ett högt proteinintag från kött, fisk och skaldjur är sannolikt mer hälsosamt än om proteinet kommer från mejeriprodukter eller bönor. Det beror på att de sistnämnda proteinerna tycks kunna orsaka en lång rad autoimmuna sjukdomar. Det mest kända exemplet är glutenintolerans. Sjukdomen uppkommer troligen genom att veteprotein inom ett segment är identiskt med ett protein på tarmslemhinnans cellyta hos vissa familjer. Därmed kan immunsystemet inte skilja på de två proteinerna vilket i slutändan anses kunna orsaka glutenintolerans varvid tarmluddet bryts ned med påföljd att näringsämnen i maten inte kan absorberas.
När man utesluter vete ur kosten botas glutenintolerans helt och hållet och tarmslemhinnan återfår fullständigt normalt utseende och funktion.
 
Andra autoimmuna sjukdomar som eventuellt uppkommer på samma sätt genom förväxling av proteiner antingen i spannmål eller i mejeriprodukter , innefattar typ 1 diabetes (barn- och ungdomsdiabetes), multipel skleros (MS), ledgångsreumatism (reumatoid artrit, RA) med flera. Mest misstänkt när det gäller typ1 diabetes är mejeriprodukter. Således ses ett starkt internationellt samband mellan intag av mejeriprodukter och förekomsten av typ1 diabetes, och japaner som har emigrerat till USA har större risk än ickeemigranter liksom franskättlingar i Canada jämfört med fransmän. I Finland har man tagit allvarligt på dessa samband och påbörjat studier av minskat mjölkintag hos barn med ökad risk för typ1 diabetes.
 
Anledningen till att ett högt proteinintag motverkar övervikt och underlättar återgång till normalvikt är att protein är mer mättande än kolhydrater som i sin tur är mer mättande än fett beräknat per kilokalori. Detta innebär att man slutar äta och känner sig nöjd vid ett lägre kaloriintag. På sikt har detta stor betydelse för möjligheten att hålla sig slank.
 
Föreställningen att ett högt köttintag är skadligt för hälsan är svår att belägga vetenskapligt. Den får närmast betraktas som en myt vars ursprung är höljt i dunkel och som till stor hålls vid liv av vegetarianismen.
 
Fisk
Att fisk är nyttigt är de flesta överens om men det är svårt att hitta belägg för att fiskätande fångstfolk håller sig mer friska än renodlade jägare-samlare. Båda grupperna tycks undslippa västvärldens folksjukdomar. Intresset för fisk har fokuserat på de speciella fleromättade fettsyror som finns i framför allt fet fisk av typ lax, makrill och sill. I flera epidemiologiska studier har människor med högt fiskintag haft lägre risk för hjärt-kärlsjukdom. Gränsen tycks gå vid fet fisk två dagar i veckan men att äta fisk ännu oftare ger ingen uppenbar ökad hälsovinst. Det är tänkbart att andra faktorer i fisken har betydelse varför man gör klokt i att äta just fisk i stället för fiskoljekapslar innehållande omega-3 fettsyror.
 
Grönsaker
Mättande grönsaker såsom spenat, blomkål, vitkål, broccoli, brysselkål  och i viss mån gurka och tomat är nyttiga om de äts i större mängd. Det beror på att de ger mycket näring per energienhet. Salladsblad är i och för sig också nyttiga men eftersom de i praktiken inte äts o stora mängder blir man lätt lurad. Salladslunch kan t o m förfela sina syften genom att det mesta av kalorierna kommer från olja, smörgås eller andra tillbehör.
 
De näringsämnen som grönsaker tillför är t ex kalium, magnesium, en lång rad vitaminer och antioxidanter m m. Kalciumhalten är förvånansvärt hög räknat per energiinnehåll men man måste äta kopiösa mängder för att grönsaker  ska mäta sig med mejeriprodukter.
Den förhistoriska människan tillförsäkrades en god kalkbalans och därigenom en stark benstomme genom att upptaget av kalk från kosten var bättre och genom att förlusterna var lägre. Det bättre upptaget berodde på att spannmålsprodukter inte ingick i födan och därmed intaget av fytinsyra var lågt. Fytinsyra binder till sig kalcium, järn, zink och magnesium och hindrar därigenom absorptionen i tarmen. Detta förklarar varför järnbrist är så vanligt bland u.landsbefolkningar med spannmålsbaserad kost. Att kalciumförlusterna var låga i förhistorisk tid berodde till stor del på att saltintaget var lågt. Ju mer natrium vi tillför kroppen desto mer kalcium utsöndras nämligen via njurarna.
 
Frukt
Frukt är nästan lika nyttigt som grönsaker och utmärkt som mellanmål. Varje smörgås man byter mot frukt är faktiskt ett steg mot bättre hälsa. Liksom grönsaker är frukt rikt på vatten och fiber och därigenom mättande och motverkar övervikt.
 
Nötter
Nötter är nästan lika nyttigt godis som frukt. Nackdelen är att man väldigt snabbt får i sig mycket kalorier eftersom de inte innehåller något vatten att tala om. Nötter innehåller relativt bra fettsyror i form av enkelomättat fett ( samma som i olivolja). De är dessutom rika på lösliga, nyttiga fibrer och mineralämnen och vitaminer. En nackdel är att omega-6 fettsyrorna dominerar kraftigt över omega-3 fettsyror vilket teoretiskt sett är ogynnsamt. En annan nackdel är att de är rika på fytinsyra och därigenom alltså försämrar absorptionen av vissa mineraler. Allra sämsta nötterna är förmodligen jordnötter eftersom de är mycket rika på omega-6 fett och också tillför mycket lektiner (se nedan under spannmål). De bästa nötterna torde vara valnötter.
 
 
Inte mejeriprodukter
Mjölk, fil, yoghurt och keso är nymodigheter för homo sapiens och förenat med flera troliga hälsorisker och då i synnerhet åderförkalkningsrelaterade sjukdomar såsom hjärtinfarkt, hjärtsvikt och stroke. Det är osäkert om magra mejeriprodukter är att föredra eftersom inte bara mättat fett utan även mjölksocker och mjölkproteiner kan tänkas vara sjukdomsframkallande. Exempelvis har både mjölksocker och mjölkproteiner orsakat insulinresistens och diabetes i djurmodeller och mjölkproteiner misstänks även kunna orsaka vissa autoimmuna sjukdomar och allergier.
 
Inte spannmål
Människan är inte fröätare av naturen och spannmålsprodukter har vi bara ätit i ca 10 000 år (5000 år här uppe i Norden). Även spannmål kan därför betraktas som artfrämmande för Homo sapiens. Förutom autoimmuna sjukdomar kan spannmål eventuellt orsaka brist på en lång rad näringsämnen (vitamin C, A, B12, B6, D, folsyra, zink,  selen, flavonoider, magnesium, kalium, biotin, taorin m fl.) Samtliga dessa kan eventuellt bidra till åderförkalkning. Detsamma gäller det problemet att spannmål är rik på omega-6 och fattiga på omega-3. Risken för autoimmun sjukdom ökar också dels genom de ”artfrämmande” spannmålsproteinerna som kan slinka igenom tarmslemhinnan, dels genom lektiner som bl a kan främja okontrollerad celltillväxt. På plussidan ses att cerealier är rika på fiber men tyvärr är det nästan uteslutande fiber av olöslig typ. Olösliga fiber är bra mot förstoppning men har i övrigt väldigt lite hälsofrämjande effekter. De bästa fibrerna får vi från frukt och grönsaker. En annan fördel med cerealier är att de är rika på isoflavoner, en sorts antioxidanter, och att de är fettfattiga med låg andel mättat fett. Flertalet spannmålsprodukter i Sverige har högt glykemiskt index, d v s blodsockerstegringen efter måltid blir kraftigare än av många andra kolhydratrika livsmedel.
Det finns således förvånansvärt många nackdelar med spannmål. Om dessa inte redan ingick i kosten skulle knappast någon komma på idén att introducera dessa för människan ”nya” livsmedel. Men vi är så vana vid att se spannmål som basfödan att vi glömmer att vi egentligen inte är fröätare.
 
Det bör i sammanhanget påpekas att åderförkalkning tillhör ”normalt” åldrande i västerlandet och tycks vara lika uttalad i länder med låg risk för hjärtinfarkt (Kina m fl) som i länder med hög risk (Sverige m fl). Det är därför intressant att notera att de däggdjur (råttor, möss m fl) och fåglar (tättingar, struts m fl ) som i sin naturliga miljö är fröätare är motståndkraftiga mot åderförkalkning när de utfodras med spannmålsbaserad kost medan icke fröätare (primater, grisar, marsvin, papegojfåglar m fl) är mer mottagliga. Denna observation gjordes redan 1965 av  Richard Fiennes och han och hans kolleger föreslog att spannmål kan orsaka åderförkalkning. Detta spår har aldrig följts upp i djurförsök.
 
Spannmål är rika på fytinsyra och det gäller framför allt grova spannmål vilket hindrar upptaget av bl a järn och kalcium. Spannmål är också rika på lektiner som bl a kan orsaka magkatarr och matstrupsinflammation. Möjligen är det därför som råttan, en äkta fröätare, har ett tjockt skyddande keratinlager i matstrupen. Råttan har för övrigt förmågan att bryta ner fytinsyra i tarmen vilket människan inte har.
 
Inte bönor
Bönor har rimligen inte ätits i större kvantiteter under primaternas utveckling. Bland riskerna med bönor ses deras höga halter av fytinsyra, lektiner, proteashämmare, alkylresorcinoler och fytoöstrogener. Råttor som efter avvänjningen utfodras med sojabönor hämmas i tillväxten delvis genom inverkan av lektiner.
 
Dessa farhågor gäller inte minst sojabönor. Två experter på hälsoeffekter av sojaprodukter vid amerikanska Food and Drug Administration (FDA), Doerge och Sheehan, den senare chef för Estrogen Base Program, skrev 1999 ett offentligt brev i protest mot FDA:s välvilliga inställning till sojaprodukter (http://abcnews.go.com/onair/2020/2020_000609_soyfdaletter_feature.html). De var bland annat oroade över resultaten från djurförsök där isoflavoner i soja (genistein och daidzein) uppvisat toxisk effekt på östrogenkänsliga vävnader och på sköldkörteln. Särskild försiktighet anses krävas hos växande individer, vilket inte hindrat storskalig uppfödning av spädbarn med sojabaserad modersmjölkersättning. Konsumtion av sojaprodukter under graviditet har föreslagits kunna öka risken för onormal utveckling av nervsystem och reproduktionsorgan hos fostret. Senare har visats att genistein i realistiska doser orsakar tymusatrofi (förtvining av brässen) hos möss.
 
Isoflavoner i sojabönor har å andra sidan även föreslagits utöva gynnsamma effekter genom bland annat hämmad cancertillväxt, men ingen av dessa effekter är övertygande belagd.
 
I det gamla kinesiska köket åts sojaprodukter med försiktighet och intaget av exempelvis genistein beräknas ha legat långt under det typiska intaget hos ”hälsomedvetna” västerlänningar (www.mercola.com/article/soy/index.htm).
 
 
Inte matfett och inte socker
Nackdelen med matfett (margarin, smör och olja) och socker i godis och läsk är att de ger tomma kalorier d v s energi utan mineraler , vitaminer och andra näringsämnen. Därmed underlättas viktuppgång och näringsbrist samt på sikt flera av våra folksjukdomar.
 
 
 
Effekter av paleolitisk kost
 
Mättande
Genom att fornkosten var volyminös, vattenrik, fiberrik och tidskrävande att äta gav den mättnad till relativt låg energihalt. Man blev alltså nöjd innan man hade ätit mer kalorier än man behövde till skillnad från idag då medelålders och äldre svenskar med få undantag väger mer än de borde. Under de perioder som fornkosten baserades på kött, fisk eller skaldjur var den dessutom proteinrik vilket ytterligare ökar den mättande effekten.
 
Förebygger övervikt
Eftersom kosten är mättande så förhindrar den naturligtvis övervikt och de som redan är överviktiga har lättare för att gå ned i vikt. Förutom att livet blir trevligare när man inte väger så mycket så ökar chansen att hålla sig frisk på sikt.
 
Förebygger åderförkalkning (ateroskleros)
Åderförkalkning är den viktigaste underliggande orsaken till hjärt-kärlsjukdomarna och då i synnerhet kärlkramp, hjärtinfarkt och en del fall av stroke (slaganfall) och demens. Processen börjar redan i barndomen med att blodkärlens väggar förtjockas på grund av överdriven tillväxt av de lager som ligger närmast blodbanan. Ungefär samtidigt ses mikroskopisk inlagring av s.k. skumceller i kärlväggen. Så småningom bildas inbuktningar i kärlväggens insida, så kallade plack, vilka i början huvudsakligen består av kärlväggsmuskulatur. Senare i livet fylls placken av fett och ännu senare av förkalkningar, därav det svenska namnet. Stora plack kan hindra blodflödet och när hjärtats kranskärl är drabbade leder detta till kärlkramp. I placken kan sprickor uppstå vilket blodet ’uppfattar’ som kärlbristning och bildar en propp som i värsta fall täpper till kärlet och orsakar vävnadsdöd, s.k. infarkt, i den del av organet som försörjs av just detta blodkärl.
 
De första decennierna av livet förtjockas blodkärlen till stor del utåt varvid innerdiametern bevaras och blodflödet säkras de första 50 åren eller mer. Traditionell röntgen med injektion av kontrastmedel (angiografi) kan därför inte alltid påvisa åderförkalkning vilken ibland kan vara avancerad utan att det syns. Kontrastmedlet fyller ut blodkärlen varigenom eventuella inbuktningar kan påvisas, men inte i vilken grad kärlväggarna är förtjockade.
 
Fram tills helt nyligen har det endast funnits ett sätt att mäta väggförtjockning orsakad av åderförkalkning hos människor: obduktion. Och det är ju litet sent. På senare år har därför en ultraljudsmetod utvecklats där en liten givare (transducer) förs in i kranskärlet via en tunn kataterer varvid aterosklerotisk kärlväggsförtjockning kan påvisas. Undersökningar av till synes fullt friska människor har bekräftat vad tidigare obduktioner av trafikdöda personer har visat, nämligen att ateroskleros är en smygande sjukdom som drabbar vem som helst (även om de flesta av oss mår ganska bra fram till pensionen eller längre).
 
Åderförkalkning i hjärtats kranskärl och andra viktiga större blodkärl tillhör ’normalt’ åldrande i västerlandet. Redan i åldern 16-19 år uppvisar 15% av amerikanare åderförkalkning i hjärtats kranskärl och därutöver ses hos mer än 50% inlagring av skumceller i kärlväggen. Dessa celler representerar begynnande fettinlagring och tillhör de tidigaste förstadierna till åderförkalkning.
 
Vår kunskap om förekomsten av åderförkalkning hos naturfolk är begränsad, främst på grund av att sjukdomen är svår att studera hos levande människor och i princip förutsätter obduktion. Tillgängliga studier talar däremot starkt för att tilltagande urbanisering ökar graden av åderförkalkning. En av dessa studier utfördes av Tejada och medarbetare på 1960-talet. Bland obducerade vita medelålders män i USA var det endast 9% som var helt eller nästan fria från åderförkalkning jämfört med 76% av svarta i Sydafrika. Svarta i USA idag har lika uttalad åderförkalkning som vita.
 
Hos andra däggdjur uppstår åderförkalkning av allt att döma endast efter utfodring med mat som djuret inte äter i sin ursprungliga miljö. Ingen annan livsstilsförändring kan åstadkomma detta, psykisk stress eller tobaksrökning påskyndar processen men räcker alltså inte ensamma. Vid återgång till normal föda kan tillbakabildning av förändringarna uppnås vilket visats i ett flertal djurförsök. Kosten har därför en central och underskattad roll för uppkomsten av denna kärlsjukdom som i västvärlden är så vanlig att man ibland har uppfattat den som normalt biologiskt åldrande.
 
Förebygger hjärt-kärlsjukdom
Högt blodtryck och de åderförkalkningsrelaterade sjukdomarna  kärlkramp, hjärtinfarkt, plötslig hjärtdöd, hjärtsvikt, stroke (=slaganfall d v s propp eller blödning i hjärnan) samt nedsatt cirkulation i benen utgör dominerande sjukdomar i västvärlden men saknas bland naturfolk med en ursprunglig livsstil. Rimligen skulle dessa sjukdomar kunna förebyggas i hög utsträckning genom återgång till liknande kostvanor. Idag har vi relativt små möjligheter att med hjälp av läkemedel identifiera riskpersonerna och genom medicinering förebygga allvarliga insjuknanden. Läkemedelsbehandling av högt blodtryck ger cirka 40 % minskad risk för stroke men endast 10-15 % minskad risk för hjärtinfarkt som är den dominerande risken.
 
Förebygger typ-2-diabetes
Typ-2-diabetes kallades förr åldersdiabetes men drabbar numera så unga individer att termen inte längre är giltig. Även den sjukdomen är i teorin onödig och kan förebyggas med jägar-samlarkost. Blodsockersänkande läkemedelsbehandling har mycket liten effekt på de allvarligaste och vanligaste komplikationerna till diabetessjukdomen, nämligen hjärtinfarkt, hjärtsvikt, stroke och kärlkramp. Dagens kostrekommendationer har otillräcklig effekt och alltmer stöd finns för uppfattningen att ett högt intag av kött och fisk bör eftersträvas. Tidigare var man rädd för att ett högt proteinintag skulle skada njurarna men alltfler experter har övergett detta synsätt.
 
Förebygger undernäring
Det är inte bara tredje världens barn som drabbas av undernäring. I de svenska hemmen sitter många undernärda åldringar. De lider brist på protein, mineraler och vitaminer. Denna undernäring kan orsaka trötthet samt försvåra tillfrisknandet vid eventuell senare sjukdom. Trots att flertalet 65-80-åringar i Sverige är överviktiga är många samtidigt undernärda och allra störst är problemet hos dem som äldre än 80 år. En viktig bidragande orsak är dålig aptit vilken i sin tur kan bero på ensamhet.
 
I hög ålder är det ännu mer angeläget att äta näringsrik kost med hög proteinhalt. När vi blir äldre får vi lägre energibehov genom minskad fysisk aktivitet och sänkt ämnesomsättning i vila. Vårt behov av mineraler och vitaminer är dock oförändrat (med undantag av tiamin, riboflavin och järn). Behovet av D-vitamin och eventuellt kalcium är högre och proteinbehovet är oförändrat eller ökat. Att övertala undernärda åldringar att äta kaloririk föda såsom grädde och saft är därför högst tveksamt.
 
En svensk studie visade med all önskvärd tydlighet problemets omfattning. Av de åldringar som av olika skäl lades in på geriatriskt sjukhus i Linköping slumpades hälften till att få näringsdryck med hög halt protein, mineraler och vitaminer medan andra hälften inte fick denna dryck. Båda grupperna fick i övrigt samma kost och omhändertagande. Resultatet lät inte vänta på sig: i den grupp som fått näringstillskott var det påtagligt fler som skrevs ut levande till sina hem. Skillnaden var tydligast bland dem som vid ankomsten till sjukhus inte uppfattats som undernärda, dvs som inte dessförinnan hade gått ned i vikt eller som uppvisade mätbara tecken till undernäring.
 
Att tugga kött och grönsaker kan vara svårt för vissa äldre människor. Men det problemet kan lösas genom att bereda t.ex. timbaler med hjälp av hushållsmaskin och gelatin. På så sätt kan smakupplevelserna bevaras till relativt låga kostnader. Men det krävs att vi omprioriterar och hjälper våra gamla. Själva klagar de sällan.
 
Förebygger engelska sjukan
Engelska sjukan, rakit, är en folksjukdom som vi i Sverige lyckas hålla borta genom att hela befolkningen i spädbarnsåldern medicineras med D-vitamin (AD-droppar). Sjukdomen ger uppmjukning av skelettet genom brist på två viktiga beståndsdelar: kalcium och fosfor. Följden kan i svåra fall bli böjda rörben, krökt rygg, muskelsvaghet eller rentav död i barndomen samt deformerat bäcken hos kvinnor med resulterande oförmåga att framföda barn. Som grundläggande orsak brukar man ange brist på just D-vitamin vilket bland annat har till uppgift att tillförsäkra ett tillräckligt högt upptag av kalcium från födan i tarmen. Behovet av D-vitamin tillgodoses huvudsakligen genom utomhusvistelse, varvid solens ultravioletta strålar bidrar till bildningen av D-vitamin. Namnet engelska sjukan härstammar från sjukdomens epidemiska spridning i England under den tidiga urbaniseringen och industrialismen. Den traditionella och högst rimliga förklaringen till att engeska sjukan blev särskilt vanligt förekommande i dåtidens engelska städer med många mörka gränder är att barnen fick för litet solljus. Evolutionsmedicinaren tillägger dessutom gärna att livet i vår ursprungliga miljö rimligen innebar mycken vistelse i det fria allt ifrån späd ålder och att vi relativt nyligen lämnade vår solbelysta vagga på den östafrikanska savannen.
 
Det finns dock många beskrivningar av hur sjukdomen har drabbat barn som inte alls vuxit upp i mörka gränder, även om kunskapen är ofullständig om hur bruket att linda spädbarn och hålla dem inomhus kan ha varierat i historisk tid. För svensk del rör det sig främst om fall från början av 1900-talet men också enstaka fall under 1990-talet hos barn vars föräldrar av olika skäl avstått från att ge dem D-vitamin. Likaså förekommer sjukdomen relativt ofta i Indien hos barn som inte uppenbarligen förvägras solbelysning men som uppföds på vegankost (vegetarisk kost utan kött, fisk, ägg och mejeriprodukter). Detta talar för att vi inte kan slå oss till ro med D-vitaminbrist som enda orsak till att sjukdomen kvarstår som ett potentiellt hot idag.
 
Det är därför intressant att notera att rakitförändringar i skelett från populationer före jordbrukets uppkomst är ytterst sällsynta och möjligen helt saknas. De uppträder med säkerhet först sedan människan börjat bruka jorden och håller sig på låg nivå i flera tusen år för att därefter gradvis öka i Europa under medeltiden, åtminstone i städerna. I den medicinska litteraturen dyker sjukdomsbeskrivningar väl överensstämmande med rakit upp först hos den romerske läkaren Soranus Ephesus (98-138 e kr), som noterade högst förekomst i närheten av Rom (han verkade även i Alexandria). Först drygt 1500 år senare återkommer sjukdomen i litteraturen och beskrivs av tre läkare oberoende av varandra med endast tre års mellanrum (1645-50). Sedan når den epidemiska proportioner under industrialismen. I början av 1900-talet skall enligt en uppskattning 85% av barnen i de industrialiserade delarna av Europa och Nordamerika ha varit drabbade.
 
Två kostfaktorer, spannmål och salt, bör av evolutionsmedicinska, historiska och näringsfysiologiska skäl uppmärksammas som tänkbara bidragande orsaker till denna utveckling. Spannmål började ingå i människans basföda för omkring 10 000 år sedan och utgjorde under medeltiden och början av nya tiden successivt en allt större andel av kosten i Europa. Förutom att spannmål är relativt fattiga på kalcium innehåller de fytinsyra vilken binder till sig mineraler såsom kalcium, järn, zink och magnesium. På så sätt bildas svårlösliga salter, fytater, så att mineralerna i lägre grad tas upp från födan och i stället försvinner med avföringen. Fytinsyrans rakitogena effekt upptäcktes på 1930-talet genom att hundvalpar som utfodrats med havre drabbades av rakit. Den finns i skalet på säd och andra frön vilket innebär att fullkornsmjöl i detta avseende kan vara mer hälsovådligt än siktat mjöl. Dock finns i fröskalet även enzymer, fytaser, vilka bryter ner fytinsyran under gynnsamma omständigheter. Om säden sålunda blandas på rätt sätt, blötläggs och får ligga i rätt temperatur och rätt pH under tillräckligt antal timmar kan i bästa fall fytinsyran i det närmaste elimineras. Surdegsjäsning (på korrekt vis) och annan syrning är sådana metoder. Sädesslagen skiljer sig därvidlag åt: av våra fyra sädesslag är rågen lättast och havren svårast att reducera på fytinsyra. I dagens industriframställda havregryn är dessutom fytaserna helt förstörda vilket innebär att det sedan är omöjligt att minska fytinsyrahalten.
 
Det finns belägg för att man i det självförsörjande bondesamhället tillämpade tekniker, framför allt fukt- och värmebehandling (ty ”Quellen und Dörren”), vilka kan ha tillkommit i syfte att bryta ned fytinsyran men som gick förlorade i takt med framväxten av storskalig framställning av spannmålsbaserad föda under den agrara revolution som föregick industrialismen. Det är också intressant att notera dels att just råg och korn, som lättast reduceras på fytinsyra, under 1700-talet var de dominerande sädesslagen i norra Europa, dels att havre, där fytinsyrahalten är svårast att minska, i Skandinavien på den tiden endast tycks ha dominerat i svenska och norska kustområden med riklig tillgång på fisk, den överlägset viktigaste kostkällan för D-vitamin.
 
Den andra kostfaktorn är salt, som rimligen har tillsatts födan först sedan människan blivit bofast och som intogs i allt större mängd i Europa under och efter medeltiden genom framväxten av förrådshushållning (detta att under en kort tid på året utvinna föda som konserveras och lagras). Ett stort antal experiment visar entydigt att ju mer salt som ingår i kosten desto mer ökar utsöndringen av kalcium via njurarna och om detta fortgår en längre tid måste kalcium försvinna från skelettet. Eftersom experimenten endast löpt under några veckor skulle man kunna tänka sig att kroppen anpassar sig på längre sikt genom att öka upptaget i tarmen. Dock har hos kvinnor efter klimakteriet ett samband påvisats mellan saltutsöndringen i urin (vilken avspeglar intaget) och förlusten av benmassa, vilket talar för att ingen sådan anpassning sker. Saltets eventuella roll för uppkomsten av engelska sjukan är dock inte studerad varför den får betraktas som rent hypotetisk.
 
Sammanfattningsvis är det alltså möjligt att engelska sjukan, en av industrialismens stora icke infektiösa epidemier, inte bara beror på brist på solljus utan även på avsteg från människans ursprungliga kostvanor. Det är tänkbart att ett högt intag och en bristfällig hantering av spannmål ökar D–vitaminbehovet hos späd- och småbarn. Möjligen kan även ett ökat saltintag spela en roll. Följdriktigt återfinns inte rakitförändringar i skeletten från Ajvide, vars människor säkert klarade sig väl utan AD-droppar eller andra näringstillskott.
 
Förebygger benskörhet?
Benskörhet är ett gigantiskt folkhälsoproblem i Sverige där varannan kvinna under sin livstid kommer att bryta minst ett ben i kroppen på grund av benskörhet. Problemet beskrivs inte alltid på ett samvetsgrannt och tydligt sätt, framför allt inte när det gäller effekten av livsstilsförändringar. Man kan ibland få intrycket att dagliga långa promenader och högt intag av kalcium löser det mesta av problemet vilket inte är sant. I ett internationellt perspektiv är benskörhetsfrakturer vanligast i Skandinavien trots att mjölkintaget här är högst i världen.
 
I utforskandet av övriga livsstilsfaktorers betydelse kan evolutionsperspektivet ge oss viktiga uppslag. Den förhistoriska människan hade sannolikt starkare skelett även om benvolymen inte säkert var större än idag.  Skelett från förhistoriska jägare-samlare tycks främst utmärkas av en gynnsam struktur medan bentätheten inte alltid avviker från den hos nutida skelett. Antalet funna skelett är dock för litet för att vi skall veta något om förekomsten av benskörhetsfrakturer.
 
Hos dagens svenskar ökar risken för benskörhet med stigande ålder, kvinnligt kön, ärftlighet, östrogenbrist (fr.a. upphörd menstruation), kalciumbrist, undervikt, fysisk inaktivitet, överkonsumtion av alkohol, rökning, vissa sjukdomar och viss långvarig medicinering. Hos kvinnor är den viktigaste av dessa faktorer östrogenbrist, i synnerhet för kotfrakturer och underarmsbrott, och en stor del av ålderseffekten hos kvinnor är främst beroende av hur många år som gått efter klimakteriet. Ärftligheten tycks främst påverka benuppbyggnaden i ungdomen. D-vitaminbrist är mycket vanligt bland äldre svenskar. Främsta orsaken är innesittande, alltså brist på solljus. Omkring 1/4 av behovet tillgodoses från kosten (fisk, kött, mjölk). Förutom äldre är veganer i riskzonen.
 
Betydelsen av övriga faktorer är något överskattad. Fysisk aktivitet har främst betydelse för barn och ungdomar för att åstadkomma så starkt ben som möjligt innan utförsbacken (=benförlusten) så smått börjar i 25-30-årsåldern. Därefter krävs sannolikt benbelastande motionspass av en mycket hög omfattning flera gånger i veckan för att få påtagliga effekter.
 
Även betydelsen av undervikt är delvis överskattad. I en svensk normalbefolkning förklarar skillnader i kroppsvikt mellan olika kvinnor (efter klimakteriet) endast ca 10% av lårbenshalsens och mindre än 5% av ryggens bentäthet vilket innebär att 90-95% av variationen förklaras av andra faktorer.
 
Kroppsvikten får ännu mer underordnad betydelse om man tar hänsyn till rökvanor, sjuklighet, fysisk inaktivitet och alkoholintag vilka kan orsaka både undervikt och nedatt benmassa. Viktnedgång genom minskat energiintag utan förbättring av matens kvalitet kan dock ge nedsatt bentäthet. Om mjölkintaget samtidigt minskar ökar eventuellt risken för benskörhet. Paleolitisk kost förväntas dock motverka detta bland annat genom förbättrad kalciumbalans.
 
Brist på kalcium kan uppkomma genom lågt intag via födan, nedsatt upptag i tarmen eller ökade förluster i urinen. Flera studier talar för att intag av kalcium kan vara mindre betydelsefullt än upptag och förluster vilka enligt flera studier förklarar mer än hälften av variationen i kalciumbalans inom en västerländsk befolkning. Upptaget i tarmen påverkas av vissa kostfaktorer av vilka den kvantitativt viktigaste sannolikt är fytinsyra från spannmål som alltså hämmar upptaget av kalcium.
 
Inga livsmedel är så rika på kalcium som mejeriprodukter. Räknat per energiinnehåll ligger dock grönsaker inte långt efter, vilket är lurigt eftersom man måste äta stora mängder för att komma upp till gällande näringsrekommendationer. Detta lyckades ofta inte stenålderns jägare-samlare göra. Att många svenskar inte heller lyckas beror på att en stor del av energiintaget kommer från mat som nästan inte innehåller kalcium, eller väldigt lite, nämligen matfett, socker/läsk, och raffinerade spannmål.
 
En potentiellt viktig orsak till negativ kalciumbalans är saltintaget. Råttor kan bli bensköra vid högt saltintag och ett stort antal studier har visat att detta beror på ökad kalciumutsöndring i njurarna. Även hos människa ökar kalciumutsöndringen av ökat saltintag. Vid saltintag som är typiska i västvärlden (100-250 mmol /dygn) är lägsta ”obligatoriska” utsöndringen av kalcium 100 mg /dygn under vilken nivå kalciumutsöndringen inte sjunker ytterligare vid minskat kalciumintag. Att kalla utsöndringen för obligatorisk är vanligt men missvisande eftersom tröskeln sjunker vid minskat saltintag. Möjligen avspeglar ordvalet den uppgivenhet inför möjligheten att genomföra radikala kostförändringar som präglar delar av det vetenskapliga etablissemanget. En minskning av saltintaget med 100 mmol har beräknats sänka kalciumförlusten med 25 mg per dag vilket teoretiskt skulle motsvara 1% minskad total benmassa per år, dvs det mesta av den benförlust som drabbar äldre kvinnor.
 
Man har noterat en relation mellan natriumutsöndring i urin (som mått på saltintag) och benförlust mätt med bentäthetsmätare under två år hos kvinnor efter klimakteriet. I studien sågs successivt ökande benförlust med ökande saltintag. Dock sågs ingen relation under 90 mmol natrium /dygn. Människans fysiologiskt normala saltintag till vilket vi anpassats under evolutionen ligger under 30 mmol /dygn och behovet torde vara avsevärt lägre. Yanomamoindianerna i Sydamerikas djungler klarar sig exempelvis på omkring 1 (en) mmol per dygn.
 
Alltfler expertgrupper har av dessa skäl bedömt att ett minskat saltintag är önskvärt för att förebygga benskörhet vilket hittills endast i begränsad omfattning nått ut till allmänheten i Sverige.  I Australien har det fått större spridning, möjligen på grund av att flera av studierna på området kommer därifrån.
 
Betydelsen av ett högt proteinintag har eventuellt underskattats vilket flera färska studier ger stöd för. Tre av dem skall nämnas här. 1) I en studie visades proteintillskott (20 g/dag) ge ökad bentäthet hos åldriga patienter efter genomgången höftfraktur. 2) I en stor epidemiologisk observationsstudie sågs en gradvis skyddande effekt av ökande proteinintag bland 55-69-åriga amerikanska kvinnor. Den fjärdedel av kvinnorna som hade lägst proteinintag hade under uppföljningen tre gånger så hög risk för höftfraktur som gruppen med högst intag och däremellan låg de andra två grupperna. 3) I en studie på unga kvinnor där man lät proteinintaget variera mellan fyra olika nivåer kring WHOs nuvarande näringsrekommendationer (0.7, 0.8, 0.9 och 1.0 g protein per kg kroppsvikt och dygn) sågs hormonrubbningar förenliga med urkalkning vid de två lägre intagen. Detta talar för att om man följer gällande rekommendationer avseende proteinintag så ökar man sin risk för benskörhet. Indirekt ger studien starkt stöd för att proteinrik kost är gynnsam. Dock  ökar sannolikt risken vid extremt höga proteinintag (över 40 energiprocent) vilket delvis kan förklara den höga förekomsten av benskörhet bland eskimåer.
 
Vi däggdjur är som bekant ganska lika varandra i många avseenden. Jag läser därför i ”Kattens sjukdomar” av veterinär Anne-Marie Nilsson där hon skriver om osteoporos: ”Denna sjukdom drabbar katten från niomånadersåldern. Skelettet blir tunt och rörbenens väggar mycket tunna. Orsaken är proteinbrist.” Även om människan inte är lika utpräglad köttätare kan vi kanske ha något att lära av detta.
 
Ett flertal mineraler och vitaminer har vid lågt intag föreslagits eventuellt kunna bidra till benskörhet, varav flertalet är till fördel för paleolitisk kost. De oftast föreslagna är magnesium, zink, koppar, järn samt vitaminerna A, D, C och K.
 
Det har även diskuterats om en hög kalcium/magnesium-kvot i kosten kan vara ogynnsam för benstommen men detta är mycket osäkert. I djurförsök har magnesiumbrist orsakats av högt kalciumintag även då magnesiumintaget legat på en nivå som normalt inte ger bristsymtom. Kalcium/magnesium-kvoten i jägar-samlarkost har sannolikt oftast legat runt 1:1 jämfört med 3:1 eller högre i nutida västerländsk mat. Denna hypotetiska, för att inte säga spekulativa, effekt av kalcium, skulle då tala till nackdel för mejeriprodukter. Kvoten i ost varierar oftast mellan 10 och 30 och i övriga mejeriprodukter mellan 5 och 11.
 
Att mjölkprodukter skulle kunna bidra till benskörhet kan låta befängt och är väl inte särskilt troligt med tanke på att de idag utgör vår viktigaste dietära kalciumkälla och med tanke på att kalciumintaget har visats påverka benmassan gynnsamt. Att de länder som har det högsta mjökintaget också har den högsta förekomsten av benskörhetsfrakturer, däribland Sverige, bevisar ju heller ingenting. Dessutom är mjölkprodukter rika på protein vilket borde vara gynnsamt för benmassan.
 
Däremot är det på sin plats att återge den slutsats som två forskare nyligen gjorde efter noggrann genomgång av litteraturen, nämligen att stödet för mjölkprodukternas skyddande effekt mot benskörhetsfrakturer finns men inte är särskilt starkt. Kvinnor yngre än 30 år bedömdes ha nytta av mjölkprodukter medan högkvalitativa studier på äldre personer talade för avsaknad av effekt.
 
Så det är kanske inte så riskabelt som vi har befarat att avstå från mjölkprodukter för den som efter 30-årsåldern går över till saltfri paleolitisk kost med mycket protein från kött och fisk och rikligt med gröna grönsaker men med så litet spannmål som möjligt. Barn och ungdomar som minskar intaget av mjölk och ost utan att förbättra kosten i andra avseenden riskerar dock att få lägre benmassa även om de är fysiskt aktiva. Den som är äldre och vill vara på den säkra sidan kan ta tillskott av kalcium + D-vitamin (dock ej i samband med måltid). Det är billigare, har bättre vetenskapligt stöd och är i andra avseenden sannolikt mindre hälsovådligt än mjölk.
 
Det bör i sammanhanget påpekas att en bidragande orsak till skandinavernas höga risk för benskörhet är att vi bor långt från ekvatorn. En stor del av vinterhalvåret är solstrålarnas infallsvinkel mot jordytan så skarp att D-vitaminbildningen i huden inte fungerar. De förfäder som levde här som jägare-samlare hade i princip samma problem. I enlighet med ovanstående var det dock flera särdrag i deras livsstil som förebyggde utveckling av benskörhet: lågt intag av fytinsyra, salt och alkohol, mycken vistelse utomhus, ingen rökning samt hög grad av viktbelastande fysisk aktivitet. Tidvis, men inte alltid, har kalciumhalten i kosten varit hög genom avsaknad av tomma kalorier. Den näringsrika kosten har dessutom tillfört ett antal andra mineraler och vitaminer som enligt vissa forskningsrön kan skydda benstommen.
 
Förebygger cancer?
Cancer i framför allt bröst, tjocktarm, prostata, matstrupe och magsäck kan troligen förebyggas med paleolitisk kost. I sin rapport 1984 ansåg Svenska Cancerkommittén att den vanligaste orsaken till cancer i Sverige var felaktiga kostvanor och då framför allt för litet frukt och grönt. Många svenskar känner inte till detta. I stället är de rädda för diverse gifter på arbetsplatsen, i miljön eller i kosten, något som enligt samma kommitté har marginell betydelse.
 
Under slutet av 1990-talet gick en internationell expertgrupp igenom publicerade studier av samband mellan cancer och kostrelaterade faktorer, d.v.s. kosten eller faktorer som påverkas av denna. Nedanstående tabell redovisar de samband för vilka gruppen ansåg att det fanns övertygande belägg (convincing evidence).
 
                                                                                                                                        
 
Kostrelaterade faktorer som har övertygande samband med risken att insjukna i cancer enligt World Cancer Research Fund och American Institute for Cancer Research 1997.
 
Cancerform    Kostrelaterade faktorer
 
Bröst    snabb längdtillväxt och ökad kroppslängd (ökad risk)
Tjocktarm, ändtarm    grönsaker (minskad risk)
Lunga    grönsaker och frukt (minskad risk)
Livmoder (slemhinna)    övervikt (ökad risk)
Magsäck    grönsaker och frukt samt kylskåp* (minskad risk)
Matstrupe    alkohol (ökad risk)
    grönsaker och frukt (minskad risk)
Munhåla/svalg    alkohol (ökad risk)
    grönsaker och frukt (minskad risk)
Nässvalgrummet    salt fisk (ökad risk)
Svalg    alkohol (ökad risk)
Lever    alkohol (ökad risk)
* Kylskåp anses skydda indirekt genom både lägre saltintag och minskad risk för infektioner.
 
 
 
Samtliga faktorer i tabellen ger stöd för att paleolitisk kost förebygger vissa former av cancer. Grönsaker och frukt återkommer i rapporten flera gånger som positiva kostfaktorer och alkohol som negativ. Cancer i magsäcken och nässvalget bedöms kunna orsakas av salt föda medan cancer i livmoderslemhinnan kan förhindras genom att undvika övervikt. Kvinnans vanligaste cancerform, bröstcancer, bedöms av expertgruppen kunna påverkas av faktorer som ger snabb längdtillväxt och ökad kroppslängd. Båda dessa är starkt kopplade till lägre ålder vid första menstruation vilket också påpekas i dokumentet. Dock förbigås det faktum att samtliga påverkas av insulinresistens vilket indikerar att bröstcancer delvis kan ha samma orsaker som diabetes och hjärt-kärlsjukdom. I råttförsök har tillväxten av bröstcancer visats kunna hejdas av proteinrik kost vilket ytterligare stödjer insulinresistensens negativa inverkan.
 
Även hos människa finns det belägg för nyttan av proteinrik kost när man drabbats av bröstcancer. Bland amerikanska sjuksköterskor med diagnosticerad bröstcancer var dödligheten 30% lägre (under en 18-årsperiod) hos dem med högt proteinintag. Bland dem som inte hade några metastaser vid upptäckten var dödligheten halverad vid högt proteinintag. Däremot sågs ingen relation till fettintaget i denna studie, något som överensstämmer med dagens uppfattning att totala fettintaget inte inverkar på vare sig uppkomst eller tillväxt av bröstcancer. Däremot är möjligen ett högt intag av den fleromättade fettsyran linolsyra (omega-6) ogynnsamt.
 
Att risken för bröstcancer är högre hos långa kvinnor och de som haft en snabb längdtillväxt beror eventuellt på en allmän tendens till ohämmad tillväxt förmedlad via insulinresistens. Mitogena signaler, dvs sådana som driver på cellernas tillväxt, förmedlas av bland annat insulinresistens.
Vissa människor har fått uppfattningen att det skulle vara bra att ha ett rejält fettlager att ta av om man skulle få cancer. Denna tanke saknar vetenskapligt stöd och grundar sig förmodligen på att man går ned i vikt efter att ha drabbats av cancer. Genom en sorts omvänd logik drar man sedan slutsatsen att viktuppgång med hjälp av tomma kalorier kan bromsa cancern.
 
Det finns således ett visst vetenskapligt stöd för att den som drabbats av cancer bör äta rikligt med proteinrik och näringsrik paleolitisk kost.
 
Förebygger acne?
Hudsjukdomen acne (acne vulgaris) drabbar mer än varannan svensk tonåring. Den uppstår genom tre samverkande faktorer: 1 ) överdriven tillväxt av hornlagret med tilltäppta talgkörtlar, 2) överdriven talgproduktion genom stimulering av manligt könshormon och 3) överdriven tillväxt av den normalt snälla hudbakterien Propionibacterium acnes som nu ger upphov till inflammation. Insulinresistens är troligen en viktig bidragande faktor via åtminstone de två första av dessa faktorer. Hög koncentration insulin i blodet minskar aktiviteten hos de receptorer i huden som stimuleras av kroppens egenhändigt bildade A-vitaminsyra vilket i sin tur ökar talgproduktionen. Dessutom tycks den höga insulinhalten ge ökad vävnadstillväxt i de s.k. follikulära epitelcellerna i huden, något som förmedlas av insulinliknande tillväxtfaktorer och manligt könshormon.
 
Acne är ett dominerande symtom hos patienter med polycystiska ovarier som också ofta är insulinresistenta. Kostomläggning har hos dessa patienter visats mildra både hudförändringarna och insulinresistensen. Det är värt att nämna att vuxna kvinnor med acne som fortsätter efter tonåren har en ökad risk att drabbas av bröstcancer vilket ytterligare stärker kopplingen till kost och insulinresistens.
 
Förebygger nedsatt fruktsamhet?
En vanlig orsak till ofruktsamhet hos kvinnor är insulinresistens. Ibland, men inte alltid, är detta förenat med en mängd cystor i äggstockarna s.k. polycystiska ovarier (PCO). Kvinnor med polycystiska ovarier är insulinresistenta även om de inte är överviktiga. Liksom insulinresistens och diabetes är sjukdomen särskilt vanlig hos kvinnor av icke-nordeuropeisk härkomst. I en screening av drygt 100 engelska kvinnor av indisk härkomst, vilka sannolikt utgjorde ett tvärsnitt ur sin etniska grupp, förelåg polycystiska ovarier hos hälften. I flera studier har barnlösa överviktiga kvinnor blivit gravida efter viktnedgång.
 
Förebygger närsynthet?
Närsynthet utvecklas när ögat blir för långt i förhållande till hornhinnans och linsens brytningsförmåga, vilket innebär att fokus hamnar framför näthinnan. Flitigt läsande har i allmänhet framhållits som den enda miljöfaktorn bakom uppkomsten av närsynthet i unga år. Läsning på nära håll under barndomen medför en suddig bild på näthinnan (formdeprivation) som registrerar den suddiga bilden och signalerar till senhinnans vävnader att växa i ett försök att korrigera ögonglobens längd i förhållande till bilden. Den kemiska budbäraren som översätter näthinnans bildskärpa i lämplig tillväxt av senhinnan har nyligen visats vara retinolsyra syntetiserad i näthinnan och senhinnan.
 
På goda grunder misstänker vi att insulinresistens ger upphov till minskad aktivitet i de receptorer som tar emot signalen från retinolsyra vilket förstärker den ökning av senhinnetillväxten som initialt orsakades av formdeprivation. I likhet med cancerpatienter är närsynta personer både längre och har en tidigare menstruationsdebut i jämförelse med icke närsynta vilket ger ytterligare stöd för sambandet. Och sådan kost som man vet förbättrar insulinkänsligheten har visat sig hämma progressen av närsynthet.
Hur märkligt det än kan låta tycks således paleolitisk kost kunna minska risken för närsynthet.
 
Förebygger manlig impotens?
Manliga diabetiker har mycket hög risk för den form av impotens då erektionen sviker. Orsaken kan vara antingen försämrad funktion i autonoma nervsystemet eller åderförkalkning, sannolikt bådadera. Hos medelålders och äldre män utan diabetes är åderförkalkning vanligaste orsaken till nedsatt erektionsförmåga. Paleolitisk kost är därför meningsfull att satsa på även här.
 
 
Övriga effekter
 
Mensdebut. Hälften av svenska flickor får sin första menstruation innan de fyllt 13 år vilket inte är biologiskt normalt. Bland fångstfolk är motsvarande ålder 15-16 år. När Eskimåerna övergick till moderna kostvanor blev flickorna fruktsamma två år tidigare än förut. Den bakomliggande mekanismen är snarlik den som ligger bakom acne och mycket riktigt är mensdebuten tidigarelagd hos flickor med acne, i synnerhet svår acne. Det är inte troligt att naturen har ’avsett’ att en flicka ska bli gravid redan i 11-14 års ålder. I stället skulle denna flickas gener sannolikt få större spridning om hon väntar med graviditet tills hon är fullt utmognad kvinna. Utomeuropeiska flickor som adopterats till Sverige får sin första mens i genomsnitt när de är 11 år och 7 månader och en del redan före 9 års ålder! Ju tidigare man får sin mens desto tjockare och längre är man och desto sämre tål man kolhydrater, samband som tycks vara oberoende av etnisk härkomst. Man kan därför, och på teoretiska grunder, misstänka att våra felaktiga kostvanor är en starkt bidragande orsak till alltför tidig pubertet hos flickor och att jägar-samlarkost hade kunnat förhindra en och annan tonårsgraviditet.
 
Kroppslängd. Västerländska tonåringar blir allt längre och ökningen är tydligast i länder som nyligen industrialiserats. I Japan är trenden slående med 20-åringar som är betydligt längre än sina föräldrar vilka i sin tur är längre än föregående generation. Denna relation mellan kroppslängd och välstånd beror sannolikt i mindre utsträckning på ökat proteinintag och mer på insulinresistens orsakad av den västerländska maten. Vid insulinresistens tycks hormonbalansen vara rubbad på ett sätt som befämjar ohämmad tillväxt av olika vävnader och som stimulerar tillväxthastigheten under puberteten. Vad vi antagligen skådar är alltså en form av övergödning liknande den som åstadkoms av kraftfoder hos djur. Alla som föder upp djur vet att de växer snabbare och blir större om de utfodras med spannmål.
 
Den som vill få så långa barn som möjligt bör således föda upp dem på mat som befrämjar insulinresistens: flingor, fil, smörgåsar, mjölk, läsk och kakor. Men det blir till priset av bland annat begynnande åderförkalkning och risk för övervikt samt inte minst felaktigt grundlagda kostvanor som blir svåra att bryta i vuxen ålder.
 
Ork. Många svenskar är påtagligt sömniga på eftermiddagen och kvällen. Ofta skyller de då på hårt eller oinspirerande arbete men det är nog inte hela sanningen. Några studier antyder nämligen att man blir mer sömnig timmarna efter en måltid helt baserad på kolhydrater än om protein och/eller fett ingår i måltiden.
 
 
Fornkostens näringssammansättning
Tänk dig att vi frågar 100 experter i näringslära vad de anser om paleolitisk kost. Du skulle bli förvånad över hur eniga de var om att den var hälsosam, envar utifrån sitt perspektiv. Ett par av dem skulle dock ha vissa reservationer. Någon skulle tycka det var för litet kalcium och en annan att fettintaget tidvis var för högt, invändningar som jag skall bemöta efterhand. Några av experterna skulle möjligen tycka att kosten verkar vara överdrivet spartansk, men om vi bjöd dem på en hälsomånad med magra biffstekar, fläskgrytor och fruktsallader skulle de nog bli intresserade, inte minst när deras blodfetter så småningom började närma sig jägar-samlarnivå. Låt oss därför betrakta den paleolitiska kosten från näringslärans perspektiv.
 
Vattenrik
Paleolitisk kost innehåller mycket vatten och det gäller framför allt färsk frukt och grönsaker. Vattenrika livsmedel har den fördelen att de är mättande. Det innebär att när magen är fylld känner sig nöjd utan att vara däst och har ändå inte fått i sig särskilt mycket kalorier jämfört med kompakt mat som till exempel smörgåsar.
 
Proteinrik
Under äldre stenåldern var proteinintaget ofta mycket högt och det är ställt utom allt rimligt tvivel att ett högt proteinintag från magert kött, fisk och skaldjur är hälsosamt. För många människor är ökat proteinintag en genväg till hälsosamma nivåer av vikt, blodtryck, blodfetter och blodsocker. Riktmärket kan vara att låta 30 procent av energin utgörs av protein.
 
Däremot är det inte troligt att ett högt proteinintag är nödvändigt för att hålla sig slank eller frisk. Min egen studie från Kitava, där proteinitaget är något lägre än i Sverige medan fettintaget är mycket lågt, talar för att så inte är fallet. Min bedömning är att diskussionen om hälsosam kost har handlat alltför mycket om proportioner av fett, kolhydrat och protein.
 
Hög proteinkvalitet
Paleolitisk kost tillför proteiner av det slag som människan är byggd för. Proteiner från kött, fisk, skaldjur, frukt och grönsaker har ätits i årmiljoner medan mjölk- och spannmålsproteiner är artfrämmande för Homo sapiens.
 
Uppfattningen att animaliskt protein skulle vara skadligare än vegetabiliskt har med viss framgång förfäktats under 1900-talet, men det vetenskapliga stödet har varit bristfälligt vilket framförts i flera färska översiktsartiklar. Till yttermera visso finns en begreppsförvirring: i flertalet studier har man jämfört mjölkprotein med sojaprotein vilka sedan har fått representera animaliskt respektive vegetabiliskt protein. Köttproteiner är dock något helt annat än mjölkproteiner och att slå ihop dem under benämningen animaliskt protein är direkt vilseledande.
 
Låg fetthalt
De flesta av oss bör troligen eftersträva ett lågt totalt fettintag eftersom det kan motverka övervikt, insulinresistens, åderförkalkning och brist på mineraler och vitaminer.
 
Frågan om huruvida fettmängden bör begränsas kompliceras dock av att fettintaget hos forntida jägare-samlare inte alltid var så lågt som man kan föreställa sig. Storviltjägare som Cro Magnon, den europeiska istidsmänniskan, beräknas ha haft ett fettintag på 30-50% av energiintaget, vilket kan jämföras med drygt 35% i Sverige idag. Totala fetthalten, uttryckt i g/100 g, är visserligen relativt låg i vilt kött men om man äter stora mängder blir fettintaget ändå högt. Detta beror på att muskultur innehåller mycket vatten medan små fett mängder fett ger mycket energi. Endast 1/5 av köttmuskelfibrerna utgörs av protein. Ett stycke kött där fettet utgör 10% per vikt ger följaktligen hela 50 energiprocent fett.
 
Vilt kött är magrare än tamkött även om skillnaden inte är så stor som många tror. Nötter innehåller mycket fett men det är inte troligt att de har dominerat under långa tider i vår ursprungliga ekologiska nisch. Naturfolkens insamlade vegetabilier innehåller med få undantag mycket litet fett. Larver kan vara riktiga fettbomber men de är vi väl knappast intresserade av att äta.
 
Låg halt mättat fett
Vissa sorters fett är sämre än andra. Mättat fett ökar blodets kolesterolhalt vilket kan bidra till åderförkalkning. Det är tänkbart att mättat fett ensamt inte räcker och att t.ex. spannmål är en nödvändig bidragande faktor men det lär dröja innan vi får klarhet i detta. Alla gör därför tills vidare klokt i att hålla intaget av mättat fett nere. Omättade fetter kan möjligen också påskynda åderförkalkning trots att de inte alltid höjer kolesterolhalten. Den största källan till mättat fett i västvärlden är mejeriprodukter. Eftersom dessa saknades i forntiden var totala intaget av mättat fett lågt även om andelen (jämfört med andra fettsyror) ibland kunde bli hög.
 
I den population vi studerade på Kitava, Trobrianderna, Papua Nya Guinea, var intaget av mättat fett från kokosnötter högt, vilket är förvånande med tanke på att hjärt-kärlsjukdomar inte förekom. Visserligen var blodfetterna klart sämre än hos naturfolk som inte äter kokosnötter, men genomsnittsnivån var bättre än i västvärlden. Det ska påpekas att ett högt intag av kokosnötter tillför nyttiga gelbildande fiber, mineraler och vitaminer medan rent kokosfett endast ger tomma kalorier och mättat fett. Möjligen är kokosnöten trots allt inte så onyttig.
 
Hög andel fleromättade omega-3-fettsyror
Andelen fleromättade marina fettsyror (omega-3-fettsyror) från fisk, skaldjur och vilt var betydligt högre i förhistorisk tid än idag. Den dominerande fleromättade fettsyran i västvärlden, linolsyra (18:2 omega-6), förekom däremot ytterst sparsamt. Den förekommer bara i växtriket men eftersom man inte utvann olja ur växterna så blev totala intaget mycket lågt. Under en tid kring mitten av förra seklet drog näringsexpertisen alla fleromätade fettsyror över en kam och betraktade linolsyra som nyttig, något som starkt har ifrågasatts på senare tid.
 
Det finns rimligt vetenskapligt stöd för att hålla nere linolsyraintaget och hålla uppe intaget av omega-3-fettsyror så att kvoten dem emellan (omega-6/omega-3) ligger nära eller under 2, den förmodade förhistoriska nivån.  
 
 
 
Kostens ungefärliga omega-6/omega-3-kvot i olika populationer
 
Kustnära fångstfolk    <1
Jägare-samlare     2-3
Grekland på 1900-talet    2
Japan idag    4
Norra Europa idag    15
USA idag    17
 
 
 
De dominerande källorna för linolsyra i Sverige är margariner och oljor. På tredje plats kommer cerealier vars bidrag inte är försumbart.
 
Fettsammansättningen skiljer sig dramatiskt mellan olika oljor. Jämfört med rapsolja har solrosolja 3,5 gånger högre halt linolsyra men endast 1/20 så mycket omega-3-fettsyror vilket innebär att omega-6/omega-3-kvoten blir drygt 70 gånger högre. Rapsoljan är därför att föredra (möjligen även för dess innehåll av enkelomättat fett). Allra bäst är förmodligen linfröolja.
 
Den typ av råvara som mest effektivt sänker omega-6/omega-3-kvoten är fisk. Ju fetare fisk man väljer desto bättre. Men även magra fisksorter som torsk, magert tillagade, kan vara till stor hjälp.
 
 
 
omega-6/omega-3-kvoter i några olika oljor (ju lägre desto bätre)
 
Linfröolja    0,2
Rapsolja    2
Sojaolja    6
Matolja    7
Vetegroddolja    10
Olivolja    13
Majsolja    45
Sesamolja    109
Solrosolja    131
Druvkärnolja    173
Safflowerolja, tistelolja    397
 
 
 
Människans bytesdjur under stenåldern var inte fröätare mer än marginellt vilket medförde att köttet hade en låg omega-6/omega-3-kvot jämfört med nutida tamboskap. Sammansättningen av fleromättade fettsyror i kött avspeglar nämligen vad djuret har ätit. Hos djur som fötts upp på spannmålsbaserat foder blir köttets omega-6/omega-3-kvot hög, omkring 7-15 för fågel och 5-10 för övrigt tamkött. Motsvarande gäller fettsammansättningen i hönsägg som varierar kraftigt beroende på vad hönsen utfodrats med. Frigående höns som främst livnär sig på mask och gräs och inte stödutfodras får en dramatiskt förbättrad omega-6/omega-3-kvot.
 
Det finns flera studier som samstämmigt ger stöd för att fet fisk (lax, makrill, strömming) två dagar i veckan minskar risken för hjärtinfarkt. Ett högt intag av omega-3-fettsyror är ett av våra mest väldokumenterade kostråd.
 
Inga transfettsyror
Transfetter bildas vid härdning av vegetabiliska fetter. Den dominerande källan i det moderna samhället är margarin. Transfetter höjer kolesterolvärdet och anses öka risken för hjärt-kärlsjukdom. Paleolitisk kost tillför försumbara mängder.
 
Låg halt enkelomättat fett
Totala intaget av enkelomättat fett har varierat kraftigt under evolutionen beroende på ekologisk nisch men har oftast varit lågt eftersom kött, fisk och skaldjur inte innehåller några större mängder. Vid lågt totalt fettintag kan andelen enkelomättat fett (av totalfett) periodvis ha varit högre än idag. Nötter, avokado och i viss mån benmärg är rika på enkelomättat fett.
 
Enkelomättat fett har kommit att betraktas som ett nyttigt alternativ till mättat fett, främst på grund av den lägre förekomsten av hjärtinfarkter i Medelhavsområdet. Man har tolkat detta som en effekt av det höga intaget av olivolja vars dominerande fettsyra är den enkelomättade oljesyran. Dock avviker medelhavskosten även i andra avseenden från nordeuropeisk och amerikansk kost, exempelvis genom en låg andel mejeriprodukter och en hög andel frukt, grönsaker, vin och kött. I djurförsök har enkelomättat fett bidragit till uppkomsten av åderförkalkning. Uppfattningen att enkelomättat fett är viktigt för att förebygga hjärt-kärlsjukdom får inte heller något stöd från Kitavastudien eftersom hjärt-kärlsjukdom saknas trots ett mycket lägre intag av enkelomättat fett än i västerlandet.
 
Låg glykemisk belastning
Genom dominansen av frukostflingor, bröd och potatis tillför svensk kost idag kolhydrater i koncentrerad form och oftast i en form som höjer blodsockret kraftigt. De kolhydratrika livsmedel som förekom i människans ursprungliga miljö (grönsaker, frukt, rötter) var mer utspädda och gav som regel lägre blodsockerstegring. Kostens inverkan på blodsockret brukar anges i glykemiskt index. Man låter en grupp fastande försökspersoner äta olika livsmedel med samma mängd kolhydrat och mäter blodsockret före samt en halv, en och två timmar efter måltid. Blodsockerhöjningen för livsmedlet i fråga jämförs med den som orsakas av vitt bröd. Vitt bröd får referensvärdet 100 och livsmedel som ger lägre blodsockerstegring får således lägre glykemiskt index än 100.
 
 
 
Glykemiskt index hos ett urval livsmedel (värdena kan variera ± 10-15 enheter)
 
    150    Maltos
    140    Glukos (druvsocker)
    130    Puffat ris
    125    Honung
    120    Snabbris, kokt 6 min
    115    Kokt morot
    115    Cornflakes
    100    Tortillas (majs)
    100    Potatismos
    100    Vitt bröd
    100    Potatis, kokt
    100    Grahamsbröd
    95    Müsli
    90    Vitt socker
    90    Grovt rågbröd
    90    Russin
    85    Havregröt
    85    Banan
    80    Nypotatis, kokt
    80    Ris, polerat, kokt 15 min
    75    Yam
    70    Sötpotatis
    70    Fullkornsbröd med hela kärnor
    65    Snabbris, kokt 1 min
    65    Ris, parboiled, kokt 25 min
    60    Ris, polerat, kokt 5 min
    60    Spaghetti, kokt 15 min
    60    Vita bönor (på burk)
    60    Apelsin
    60    Päron
    55    Ris, parboiled, boiled 5 min.
    55    Bruna bönor
    55    Äpple
    50    Yogurt
    50    Ärtor
    45    Aprikoser, torkade
    45    Spaghetti, vit, kokt 5 min
    35    Linser, röda
    35    Plommon
    20    Sojabönor
 
 
Det är alltså inte sötman som avgör blodsockersvaret av kolhydratrika livsmedel. Någonting i strukturen har en avgörande betydelse vilket förklarar varför bröd och pasta skiljer sig markant även om de har tillverkats av samma mjöl. Skälet till att vitt socker är olämpligt är inte dess glykemiska index utan att det ger mycket kalorier per gram och att det saknar mineraler, vitaminer och fiber.
 
Människor med diabetes bör välja livsmedel med lågt glykemiskt index. Det saknas i stort sett studier av betydelsen av glykemiskt index för människor med insulinresistens. Likaså är det osäkert om mat med högt glykemiskt index kan orsaka diabetes. Mycket talar för att ett högt fettintag kan vara väl så olämpligt.
 
Vissa människor tål inte kolhydrater i obegränsad mängd, troligen inte ens sådana med lågt glykemiskt index. Det gäller framför allt typ-2-diabetiker och överviktiga personer med överskottsfettet runt midjan. Fruktmåltider kan då med fördel kompletteras med ett par tjocka skivor (ca 100 g) kallskuret kött eller fisk. Genom ett högt proteinintag från kött eller fisk kan suget efter sötsaker senare på dagen ofta minska kraftigt, något som drastiskt kan öka möjligheten att hålla vikten nere. Observera att dessa kolhydratkänsliga personer får ännu större problem av potatis och flertalet brödsorter än av just frukt.
 
Laktosfri
Laktos, mjölksocker, ingick inte i kosten vi byggdes för eftersom mjölkprodukter saknades hos vuxna. Det är därför intressant att notera att babianer får mer uttalad åderförkalkning om en i övrigt olämplig kost kompletteras med laktos. Den insulinresistens som normalt drabbar gödkalvar blir mer uttalad ju mer laktos som ingår i deras kost. Hos människa förklarar internationella skillnader i laktosintag en stor del av variationen i hjärt-kärldödlighet i världen. Det har föreslagits att detta förklarar varför fransmännen trots ett halvhögt intag av mejeriprodukter har lika låg risk för hjärtinfarkt som japaner. Fransmän dricker inte mjölk, de äter ost. När mjölk blir till ost omvandlas laktos till mjölksyra. I så fall skulle även minimjölk vara skadlig för hälsan. Och osten skulle kanske inte vara riktigt så farlig som vi tror trots att den ger massor med mättat fett. Det skall dock påpekas att fransmännens höga intag av frukt, grönsaker och vin kan vara en del av förklaringen till att hjärtinfarkt är mindre vanligt.
 
Mineralrik
Fornkosten var mycket rik på mineraler såsom kalium och magnesium från grönsaker och järn och zink från kött och fisk. Den moderna svenska maten är på grund av fett och raffinerat socker utspädd på näringsämnen och betydligt mer mineralfattig. Dessutom underlättar paleolitisk kost mineralupptaget i tarmen och minskar förlusterna från njurarna. Det är svårt att urskilja vad var och en av de aktuella mineralerna betyder för hälsan men några av de mest uppmärksammade skall kommenteras här.
 
Ett högt intag av kalium kan vara gynnsamt och motverka insjuknandet i hjärt-kärlsjukdomar. I en observationsstudie av 50-79-åriga kvinnor och män i Kalifornien fann Khaw och medarbetare att de med ett högre intag av kalium hade en lägre risk att drabbas av stroke under 12 års uppföljning.
 
Tobian har visat att en viss råttstam med uttalad benägenhet för stroke i mycket hög utsträckning kan slippa denna sjukdom om (den saltrika) födan sberikas med kalium. Vid normalt kaliumintag avled 40 av 95 råttor i stroke och efter kaliumberikning endast 2 av 95. I ett identiskt efterföljande experiment avled vid normalt kaliumintag 30 av 47 råttor och efter kaliumberikning 2 av 35. Denna skyddseffekt mot dödande stroke uppnåddes utan sänkning av blodtrycket som hos dessa djur av genetiska skäl är sjukligt högt (vid högt saltintag). Samme forskare har även visat att kaliumrik föda förhindrar kolesterolinlagring i blodkärlens väggar hos råttor, en effekt som uppnåddes utan påverkan av kolesterolhalten i blodet eller av blodtrycket.
 
Mycket talar för att brist på magnesium är vanlig bland äldre västerlänningar. Intaget avspeglas bland annat i dess koncentrationen i hår. I vår egen Kitavapopulation var magnesiumhalten i hår fyra gånger högre än i Sverige som låg på samma nivå som Indien och Tokelau (en polynesisk befolkning med icke-traditionella kostvanor). Det höga intaget av
 
En studie som talar för att magnesiumbrist är vanlig i västvärlden kommer från Zürich. I en placebo kontrollerad dubbelblind studie fick hälften av en stor grupp normala gravida kvinnor äta magnesium medan andra hälften fick verkningslös substans, placebo. När man en tid efter förlossningen bröt koden och såg vem som hade fått magnesium visade det sig att barnen till dessa mödrar i genomsnitt var större, friskare och krävde kuvösbehandling i mindre utsträckning samt att dessa skillnader var statistiskt säkerställda.
 
Flera studier antyder att ett ökat magnesiumintag ger ett visst skydd mot hjärtinfarkt och hjärtsvikt.
 
Järn och zink är mineraler som till stor del kommer från kött och fisk. Brist på dessa är vanlig bland vegetarianer, i synnerhet veganer. Järnbrist kan motverkas genom rätt hantering av spannmål (se nedan under Fattig på fytinsyra) samt genom ett högt intag av C-vitamin från frukt och grönsaker.
 
Intaget av kalcium har ibland, men inte alltid, varit högt under evolutionen. Det beror på att kalciumdensiteten uttryckt i miligram kalcium per energimängd (i stället för per kg) är hög i grönsaker. Nedanstående tabell visar kalciuminnehållet i ett urval livsmedel, uttryckt per energiinnehåll (MJ, megajoule) och per viktsenhet. Livsmedel ovanför den streckade linjen underlättar, och de nedanför linjen försvårar, att nå upp till rekommenderat kalciumintag (1 g/dag).
 
 
    Kalcium             
    (mg/MJ)    (mg/100 g)
 
Minimjölk        838                   120
Ost, 17% fett    696    860
Gröna bönor    537    48
Ost, 28% fett    479    740
Vitkål    470    45
Broccoli    428    48
Mjölk, 3% fett    422    106
Blomkål    218    23
Keso fett 4%    165    68
Lax    148    79
----------------------------------------------------
Fullkornsbröd    60    57
Torsk    51    16
Äpple    27    6
Kycklingkött,
   bröst    25    11
Potatis    13    4
Smör    6    18
Rapsolja    0    0
 
 
 
Den som äter sig mätt på grönsaker kan i bästa fall få i sig lika mycket kalcium som den som enbart livnär sig på mejeriprodukter. Spannmål är däremot en dålig kalciumkälla som försämras ytterligare efter raffinering. För genomsnittssvensken kommer dessutom omkring en fjärdedel av energiintaget från livsmedel som saknar kalcium. Det är därför inte förvånande att kalciumintaget hos vissa samlarfolk kan ha varit högre än hos dagens västerlänningar. Kalciuminnehållet i paleolitisk kost så som den presenteras här ligger dock under svenska näringsrekommendationer. Trots detta är det troligt att paleolitisk kost motverkar kalciumbrist genom gynnsam effekt på upptag och förluster av kalcium.
 
Järnintaget under förhistorisk tid var också högt genom den stora andelen kött. Järn i kött än högvärt, det vill säga tas upp lätt i kroppen. Genom en hög andel C-vitaminrika livsmedel av typ rotfrukter och frukt förbättrades järnupptaget ytterligare. Slutligen var fytinsyrahalten i kosten låg genom avsaknad av spannmål vilket ytterligare förbättrar upptaget av järn. Ett högt järnintag har stor betydelse för hälsan, i synnerhet under graviditeten för kvinnan och barnet. Järnbrist är ett stort globalt hälsoproblem framför allt i tredje världen men även hos veganer i västvärlden.
 
Zinkinnehållet i den forntida kosten var också högt eftersom kött, fisk och skaldjur är rika på denna mineral. Att zinkbrist kan vara vanligare än vi tror antyds av att tillskott av zink under graviditeten tycks ge något friskare födda barn.
 
Saltfattig
Med salt menas koksalt som är detsamma som natriumklorid (NaCl). Det är troligen natriumjonen som är den mest intressanta från hälsosynpunkt. Natrium finns i kroppens samtliga celler men i låg koncentration och pumpas därför ut ur cellen i utbyte mot kalium som ska finnas i hög koncentration inne i cellen.
 
Den moderna människan utsätts genom dagens kost för ett bombardemang av natrium som naturen inte sett maken till under de landlevande djurens evolutionshistoria. Hälsoeffekterna av detta kan vara betydande.
 
En genomsnittlig västerlänning får i sig omkring 150 mmol/dygn (knappt 9 g salt/dygn), vilket kan jämföras med mindre än 30 mmol hos förhistoriska jägare-samlare. Yanomamo-indianerna i amazonas regnskogar klarar sig utmärkt på 1 (en) mmol/dygn. Deras låga saltintag bidrar troligen till att de har världens lägsta blodtryck.
 
Blodtrycket är nog det som många främst förknippar med saltintaget. Mycket talar dock för att skillnaderna i saltintag inte förklarar särskilt mycket av blodtrycksvariationen inom varje enskilt samhälle. Det innebär att de som får högt blodtryck får det i första hand inte för att de äter mer salt än andra vilket inte hindrar att saltet kan ha avgörande betydelse. I ett evolutionsperspektiv äter nästan alla svenskar väldigt mycket salt och högkonsumenterna får inte i sig så hemskt mycket mer än lågkonsumenterna.
 
Dessutom finns det vissa belägg för att saltintaget inte spelar så stor roll om man ligger över en nivå runt 100 mmol/dygn. Möjligen måste man ner till ett riktigt lågt intag för att undvika högt blodtryck.
 
Flera studier talar för att ett högt saltintag kan öka risken för cancer i magsäcken. Följdriktigt har länder med hög förekomst av magcancer varit de där stroke varit vanligast. I ännu fler studier har högt saltintag varit förknippat med matstrupscancer.
 
Troligen påverkas även kalkförlusterna av saltintaget. Ju mer salt man äter desto mer kalcium utsöndras nämligen i urinen vilket har visats i ett stort antal studier på djur och människor. Huruvida detta kan bidra till benskörhet är inte klarlagt men råttor kan bli bensköra om man ger dem mycket salt. I en studienoterades en relation mellan saltutsöndring i urin, vilket alltså speglar intaget, och förlusten av benmassa hos äldre kvinnor. Ju högre saltintag desto kraftigare minskning benmassan och de med lägst saltintag uppvisade ingen minskad bentäthet.
 
Fattig på fytinsyra
Eftersom människan i sin ursprungliga ekologiska nisch inte var fröätare ingick inte spannmålsprodukter av typ vete eller ris. Därmed var intaget av fytinsyra avsevärt mycket lägre än idag. Fytinsyra finns i ytterskiktet av frön där det har funktionen att lagra fosfor. När vi äter mat som är rik på fytinsyra binder den till sig viktiga mineraler såsom järn, zink, kalcium och magnesium så att dessa inte tas upp från tarmen utan passerar ut med avföringen.
 
Fytinsyran är utan tvekan viktig orsak till att järnbrist är världens vanligaste bristsjukdom, framför allt hos folken i tredje världen vilka till stor del lever på spannmål.
 
Dock finns i sädeskornen även fytaser, enzymer som kan bryta ner fytinsyran under gynnsamma omständigheter. Om säden blötläggs och syras (till exempel inom surdegsjäsning) i rätt temperatur och tillräckligt länge så kan fytinsyrahalten minska avsevärt.
 
Det är tänkbart att explosionen av engelska sjukan under början av 1600-talet delvis sammanhängde med det moderna snabba sättet att jäsa bröd med öljäst. Ett högt spannmålsintag i tropiska länder är på samma sätt en tänkbar förklaring till att många av dem drabbas av engelska sjukan trots att solbrist inte alltid är uppenbar.
 
Vitaminrik
Ett högt intag av mättande grönsaker, frukt och rötter under människans utveckling tillförsäkrade höga intag av vitaminerna A-, B- och C och folsyra samt en lång rad näringsämnen inklusive antioxidanter. Flera av dessa kan ha stor betydelse genom att motverka uppkomsten av åderförkalkning, hjärt-kärlsjukdom och cancer.
 
Vitamin B12 förekommer endast i animaliska livsmedel, främst i kött och fisk. Folsyra finns i grönsaker, i synnerhet bladgrönt. Vitamin B6 finns i både animalier och vegetabilier.
 
Rik på lösliga fibrer
Med undantag av istidens storviltjägare hade förfäderna under evolutionen i allmänhet ett högt fiberintag. Dock var det en annan typ av fiber än vad brödinstitutet förespråkar. Stenålderns fiber var huvudsakligen av löslig (gelbildande) typ från grönsaker, rotfrukter och frukt som tycks ha bättre effekter än olösliga fibrer från spannmål. Spannmålsfiber har tvår fördelar, det är mättande genom sin utfyllande effekt och det motverkar förstoppning. Fiber i frukt och grönt har samma effekter men förbättrar dessutom blodfetter och sockeromsättning och ger därmed större möjlighet att förebygga hjärt-kärlsjukdom och diabetes.
 
Den nuvarande vurmen för fiberrika cerealier utgår från de två brittiska läkarna Trowell och Burkitt som på 1960-talet lanserade idén att fiber förebygger många av västvärldens sjukdomar. Trowell var invärtesmedicinare och Burkitt kirurg och båda hade under mer än 20 års kliniskt arbete i Kenya och Uganda i början av förra seklet noterat att västvärldens folksjukdomar till stor del saknades bland ursprungsbefolkningen.
 
Framför allt Burkitt hade stor framgång i sin lansering av fiberhypotesen och visade diabilder av västerlänningars och afrikaners avföring för tusentals europeiska kolleger. Han hade otvetydigt rätt i att förstoppning förebyggs av spannmålsfiber men att det dessutom skulle förhindra hjärt-kärlsjukdomar och cancer är mycket tveksamt. Entusiasmen har idag svalnat inför betydelsen av fiber. En anledning är den uteblivna effekten av högt fiberintag i DART-studien samt att grova spannmålsprodukter ofta kan förvärra kroniska magproblem av typ colon irritabile och magkatarr.
 
 
 
Kostråd på 5 sek: Fet fisk, magert kött, mättande vegetabilier, frukt och nötter
 
 
 
Staffan Lindeberg 2003